Snart på väg

Innan min syster flyttade till Dublin så hade jag egentligen aldrig tänkt på att resa dit. Har läst många böcker som utspelar sig på Irland och någon gång tänkt tanken att det skulle vara trevligt att se den gröna ön någon gång. Nu är det snart ett år sedan jag var där för första gången och sedan dess har det hunnit bli ytterliggare några resor. Dublin har blivit en stad där jag känner mig hemma och som jag gärna återvänder till. Det är en vacker stad som har mycket att erbjuda vad gäller både kultur och shopping. Med tåget kommer man sedan snabbt ut utanför staden där hisnande vyer väntar. Börjar nästan tycka att det är lite synd att lillsyster skall flytta hem igen, jag gillar ju att ha en anledning att resa till Dublin med jämna mellanrum. Nåväl det är i och för sig ganska trevligt att ha sin syster i samma land och Dublin finns ju alltid kvar!

På promenad i centrala Dublin

Vacker vy från Howt utanför Dublin

Återbruk av gravstenar i centrala Dublin

Det som ännu är vackert

Det känns verkligen inte lockande att kliva upp ur sängen nu när det blivit kallt i Hult. Fick jag bestämma då skulle jag stanna hela dagen under mitt varma och sköna täcke. Visst är det märkligt att sängen alltid känns som skönast när det är tid att kliva upp. Känner hur jag längtar efter varmare breddgrader och inte riktigt kan låta bli att snegla på temperaturerna i södra Europa. Nåväl vad är väl en solsemester i Italien mot ett regnigt och kallt Dublin? Imorgon bär det åter av till Dublin och jag håller mina tummar för fint väder och varmare väder även om lillsyster så sent som igår klagade på hur kallt de har det på den gröna ön.

Fler och fler av löven på träden i Hult har fallit av nu, men det finns fortfarande mycket vackert kvar att titta på. Årstidernas växlingar är verkligen något vackert att följa. Idag byter jag däremot landet mot staden.

Saknar du ett spöke?

Så här i halloweentider är affärerna fyllda med läskiga dekorationer. En del kan vara riktigt bra köp, särskilt de som kan återanvändas och vara med även kommande år. Fast trevligast är det ju givetvis att göra dekorationerna själv och det behöver inte ens vara särskilt svårt. För att tillverka ett trevligt spöke  som onekligen pryder sin plats på halloween krävs inte mycket av varken tid eller material.

Vårt lilla spöke är gjort av ett lakan som har vikts på mitten. Sedan har vi satt snören för att markera händerna. Huvudet är stoppat med tyg och sedan har ett snöre knutits om för att skapa en hals. Ögon och mun är gjorda av vanliga vita etiketter som målats svarta och sedan klistrats på. När halloween är över är det bara att lossa på snörena och spöket förvandlas åter till ett lakan.

Halloween i Hult

Det blåser märkliga vindar i Hult idag och de har fört med sig underliga gäster. De märkliga gästerna bjöds på lika konstig mat och dryck men verkade i slutändan vara nöjda. Har inte skrattat så gott på länge och det är onekligen ett bra betyg till ett kalas. För visst kan man fira halloween så här på en måndag. Det gick alldeles utmärkt även om jag längtar efter lite lugn och ro efter en helg på språng. Fast vem kan ta det lugnt när det händer så mycket roliga saker hela tiden?

Gästerna bjöds på konstigt att äta

Råtthjärnorna var särskilt populära och tog helt slut

Vi fick besök av en skelettpirat

En mycket arg och upprörd Lilla My

Läskigast av alla var snickaren med sin tatuering, huh!

Vlad från Transylvanien

Vad vore väl en tillställning utan djävulen?

Solskenslördag

Idag är det minusgrader i Hult och den kalla höstluften biter i kinderna. Gillar när luften känns så där härligt frisk, känns som att det är lite lättare att andas då. Solen skiner på huset i Hult och livet känns lättare än på länge. Vi har tagit beslutet att säga upp vår snickare och det känns som en lättnad. I nästa vecka skall en ny firma anlitas som kan göra klart taket. Det har varit en lång resa innan vi tog det drastiska beslutet att säga upp men det känns rätt, så rätt. Idag känner jag att jag oroar mig inte längre för hur det kommer att gå, jag kan andas lite lättare och njuta av solen. Detta är en riktigt härlig lördag i Hult!

Höst ute och inne

Jag älskar hösten och alla dess färger. Visst är det lite smått fantastiskt hur allt det som förut bara var grönt nu sprakar i en mängd olika färger. När nu hösten är en favorit då tycker jag att man gott kan ta med sig hösten in som dekoration. Lönnlöv har jag som särskild favorit och jag tycker att de gör sig fint som blickfång. Här har jag hängt dem i ett knippe vid fönstret men tidigare år har jag hängt dem i sytråd ett och ett som dekoration. De gör sig också fint som dekoration i en lite större skål

Lönnlöv

Några lönnlöv sätter färg på farstun

Ett långsamt farväl

Jag har alltid varit fascinerad av övergivna platser. Även om platsen nu är öde bär den tydliga spår av historien och av att det där har levt människor. Mitt första möte med en övergiven plats var en gammal husgrund som jag hittade i skogen nära där jag bodde som barn. Allt som fanns kvar av det som en gång varit en bostad var grunden, skorstenen och farstutrappen. Allt annat hade på något sätt försvunnit. Jag brukade ofta gå till huset i skogen och sätta mig på trappen och fantisera över hur där en gång varit. Då var jag sju nu är jag över trettio och min fantasi tyckts inte ha förändrats. De senaste veckorna har jag flera gånger passerat en plats där lönnlöven hade en ovanligt vacker färg. Har varje gång tänkt att jag måste ha med mig kameran nästa gång jag åker förbi så jag kan ta kort på de vackra löven. Idag hade jag äntligen tid över och tog med mig kameran och gav mig av på en liten tur. Dessvärre låg löven redan på marken men platsen jag kommit till var betydligt mer intressant än en färgstark lönn. Det jag fann var en gård som övergivits för länge sedan. Här fanns två boningshus, ett äldre och ett yngre. Där fanns också en lada som verkar vara betydligt yngre än de båda husen och till skillnad från dem har den ännu inte börjat rasa.

 Lite sly växer mellan trapans steg på huset som jag tror är det äldsta huset på gården. Lägg märke till det fina arbetet runt fönster och att det är två ytterdörrar.

Taket har börjat ge vika och det är bara en tidsfråga innan farstun rasar. Träden intill bromsar upp takpannor och murket virke men snart, snart kan de inte stå emot.

 Ladugården

Det andra bostadshuset är nog lite yngre än det andra. Farstun är nu ett rum och inte bara en trapp med tak på. Önskar att jag hade lika vackra dörrar här hemma i Hult.

 Här har taket redan gett med sig och lite längre till höger var det ett stort hål där det egentligen borde ha varit tegelpannor.

 Till vänster syns resterna av det som en gång var gårdens jordkällare.

Jag vågade mig nära det trasiga fönstret. Ställde mig på tå och höll upp min kamera. Husets fönster var täckta av smuts och helt omöjliga att se igenom. Kameran kunde däremot visa vad som dolde sig innanför rutor och väggar.

Övervåningen håller på att ge sig och delar är redan på väg ner i bottenvåningen. Till höger om kakelugnen kan man se hur en gammal spiralmadrass är på väg genom taket. Önskar att kakelugnen stod hemma i Hult istället för i ett hus som håller på att bli ett med naturen.

Det är något lite vemodigt över en plats som övergivits. Det här har trots allt varit en gård där människor har levt sina liv. Vad skulle de säga om de såg sitt hem idag? Jag undrar vad som hände som gjorde att gården övergavs och lämnades åt sitt öde. Läget är trevligt, husen onekligen vackra och skogen runt gården sträcker sig högt mot himlen.

För den som är intresserad av övergivna platser kan jag rekommendera att besöka sidan Övergivna platser där Jan Jörnmark har samlat en fantastisk mängd bilder av platser som övergivits. Han har även skrivit böcker om ämnet och i somras var han aktuell med en fotoutställning på Bohusläns museum.

Inspirerande loppor

Den här dagen har på många sätt varit en inspirerande dag. Regina och jag har arbetat med lanseringen av Livåleva som ett livsstilsmagasin på nätet och det har varit mycket givande. Helt fantastiskt med en egen tidning där vi är de som bestämmer innehåll. Lite skräckslagen är jag också inför att vi har tagit oss an detta stora projekt. Nåväl allt nytt är okänt och det gäller bara att ha is i magen tills dess det nya känns gammalt och invant. För att fortsätta min kreativa dag på samma bana åkte jag till Hedekas för att gå på loppis. I det gamla pensionatet ligger Min butik som är en mycket trevlig loppis. Känns namnet bekant så kan det bero på att jag skrivit om butiken tidigare. Jag gillar verkligen när jag har gott om tid att gå på loppis och kan titta både en och två gånger på allt som finns där. Ofta är det först vid andra titten som man hittar de verkliga fynden.

Precis dessa koppar samlade jag på under några år. Lyckades få nästan full servis genom olika loppisbesök

Spårlöst försvunnet

I ett hus där det bor fem människor är det ganska lätt hänt att saker försvinner. Visserligen har vi ett ganska stort hus men saker borde ändå inte kunna försvinna helt spårlöst. Raimo brukar skämta och säga att vi har ett svart hål någonstans i huset där saker helt enkelt försvinner för att aldrig dyka upp igen. Det är verkligen ett mysterium detta. Nåväl visst svinn får nog skyllas på den mänskliga faktorn och jag vet att jag, när jag har mycket omkring mig har en tendens att förlägga saker. Min förklaring på vart saker är brukar kort och gott vara att jag helt enkelt lagt den på ett bra ställe, på ett speciellt ställe. Förra gången Maggy var här frågade hon mig vart det där stället var och varför jag helt enkelt inte hämtade mina saker där. Så en dag när jag gick från skolan såg jag en lapp som fick mig att tänka att det där stället kanske trots allt finns!

Undrar om jag hittat alla ensamma strumpor och annat försvunnet om jag följt pilen!

En till...

Eftersom det var väska på bloggen igår så kommer det en till idag av bara farten. Denna väska hittade jag på en loppis i somras men var först lite tveksam till färgen. Det kändes som att den skulle vara svår att matcha till mina kläder men jag valde att ändå köpa den. Nu har jag svårt att förstå min tvekan eftersom jag tycker att den passar till det mesta. Det är dessutom en väska som må vara liten men som rymmer mer än vad man skulle kunna tro. Väskan är enkel men den skänker elegans oavsett outfit.

80 plus

Väskor är en av min passioner och ju äldre väska desto bättre. En av mina dyrgripar kommer dock inte som övriga från en loppis utan är en ärvd sak. En gång i tiden ägdes den nämligen av min styvmors mormor. Har inte riktigt koll på när hon var född men jag vet att väskan blev hennes någon gång på 30-talet. Tänk vilken kvalitet det är på en väska som tillverkades för 80 år sedan och håller än!

Mitt hem är min borg

Det har regnat i Hult hela veckan vilket börjar kännas lite tråkigt. Idag trotsade Ida och jag vädret och gick på långpromenad i regnet. Helt överkomligt när man väl hade bestämt sig och Ida älskar alla väder. Utanför huset i Hult har vi numera en vallgrav! Det där uttrycket att mitt hem är min borg passar således hos oss eftersom vi till och med har en vallgrav runt huset. Stuprören har kommit på plats och då visade det sig att rören i som legat i backen sedan tidigt 50-tal var helt igensatta. Kanske inte så konstigt att vi har problem med vatteninträngning i källaren när allt vatten från taket forsar ner i backen under huset. Det är onekligen inte bara att ha ett hus. Tusen och åter tusen saker som behöver fixas och ordnas med. Just nu alltså lite grävarbete i trädgården, men tänk så bra att problemet upptäcktes och att vi nu kan lägga nya rör.

I övrigt önskar jag mig nu en renoveringsfri tillvaro! Vårt husbygge har blivit allt annat än vad vi hade tänkt oss och jag blir alldeles matt bara av att tänka på det. Funderar på om jag kanske skulle omskola mig till snickare så jag har kunskap att göra allt som krävs själv. Det är svårt det här när man skall ta in någon i ens hem. Mitt hem är min borg, det som vi har oss allra närmast efter familjen. Det är den mest privata och intima sfären i våra liv och att beträda den sker med respekt. Jag har i många år arbetat inom omsorg och då mest inom hemvården. Där kliver man in i människors privata sfärer varje dag fast man inte känner varandra alls. Det är ett arbete som kräver fingertoppskänsla och förmåga att känna in den man arbetar hos.