fredag 13 juni 2014

Längtan bor i mina steg

Jag har precis lyssnat klart på Klara Zimmergrens bok Längan bor i mina steg och det har varit ett känslosamt lyssnande. Boken handlar om hur Klara som är singel längtar efter någon att dela sitt liv med och dessutom längtar hon efter barn. När hon väl träffar mannen i sitt liv blir det inte några barn istället börjar en lång och smärtsam process med IVF som misslyckas gång på gång. Jag känner igen mig i så många delar av boken. Hur hon beskriver sin ofrivilliga barnlöshet och hur svårt det är att hantera. Att det enda en ser på stan är gravida kvinnor eller föräldrar med sina bebisar. Att lyssna har varit oerhört känslosamt och även tankeväckande. Jag har förmånen att få dela mitt liv med fyra barn varav två nu hunnit bli vuxna. Däremot är jag inte biologisk förälder till någon. Det där med biologin har ju egentligen inte så stor betydelse eftersom en älskar barnen oavsett.

Fast på ett sätt har biologin en betydelse. Eftersom jag aldrig har varit gravid och burit ett barn i nio månader så vet jag inte hur det är. Jag står helt ovetande i diskussioner kring förlossning eller amning eller annat som hör spädbarnstiden till. Jag vet inte heller hur det är att leva med en trotsig tvååring eller hur det är att hinna hämta och lämna på dagis. Däremot har jag koll på läxor, att pussla ihop en familjs alla aktiviteter, tonårstrots och annat som hör till livet. Kanske är allt det där som hör det tidiga livet till överskattat men jag önskar ändå att det funnits bland mina erfarenheter. Jag känner mig lite lurad och det svåra är att det är min egen kropp som lurar mig. Jag trodde att det här med ofrivillig barnlöshet skulle bli lättare att hantera med åren. Att det skulle bli något jag vande mig vid med tiden. Fast med tiden har chanserna blivit färre och motgångarna fler. Att bli med barn har vi konstaterat är inte så bara och i vårt fall börjar jag närma mig punkten där jag tror att det inte kommer att bli av. Någonstans där kommer också alla de goda råden att om vi bara slutade tänka på det och slappnade av så skulle vi bli med barn på ett litet ögonblick. Märkligt nog trodde jag att det bara var vi som råkat ut för den sortens okänslighet och därför kändes det skönt att lyssna till Klara och inse att vi bär med oss många liknande erfarenheter. Som jag ser det är Klaras bok ett absolut måste att läsa. Dels för den som är drabbad av ofrivillig barnlöshet men kanske ännu hellre av den som inte är drabbad. Klaras bok är en fantastisk källa till kunskap om vad någon inte bör säga till någon som är drabbad av ofrivillig barnlöshet.




3 kommentarer:

Hannis sa...

Människor har så lätt för att komma med råd. Framför allt i situationer som dom själva aldrig varit i.
Den där snällheten och vilja att hjälpa blir ju fel då på något sätt.

Själv har jag aldrig haft någon längtan efter barn.Vilket jag förstås har fått försvara 100 gånger...
Men jag önskar så att alla dom som kämpar och längtar skulle få den upplevelsen, att bli gravida.

Jag håller tummarna för er!
Kram Hannis

Ninette sa...

Kram på dej! från en före detta-barnlängtare... (som tycker att allt det där i tidiga livet är överskattat, men förstår att man längtar efter det för vissa stunder är det såklart underbart!)

Fröken Grön sa...

Tack för bra boktips!
Det tar jag med mig in i sommaren.
Må så gott!
/Anna-Karin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...