Ljuvliga maj så fylld med liv

Det är egentligen lite märkligt hur mycket som kan hinnas med på en enda månad. Maj har varit en sådan månad som känns som om den snarare varit ett år än en endaste månad. Det gör onekligen gott att ljuset har kommit åter. När dagen är lång och ljus då orkar en helt enkelt mer och allt känns betydligt roligare än när det är mörkt och kallt.

Första maj i Munkedal

För min del inleds alltid maj på samma sätt. Jag tycker om livets olika traditioner och att fira första maj är en sådan tradition som följt mig i över tjugo år. I år var det strålande vackert väder när vi firade första maj i Munkedal. Petra Ekerum som är född och uppväxt och som numera sitter i riksdagen kom och höll tal för oss och dessutom bjöd dagen på sång, mingel och fler tal. Riktigt fint var att yngsta barnet berättade om varför hon har valt att engagera sig i Unga Örnar och i SSU.

Feministiskt ledarskap i Stockholm

Första helgen i maj for jag till Stockholm för den avslutande delen av feministiskt ledarskap som jag påbörjade i januari. Fint att åter träffa alla starka kloka, feministiska ledare och det skall bli spännande att följa deras resa framåt.

Tid för långa promenader hemma i Hult tillsammans med hundarna

Hemma i Hult kom våren till sist även om det faktiskt snöade ända in i maj. Alltså har trädgårdsarbetet blivit försenat i år. Å andra sidan har det gett tid till annat viktigt, som att busa med hundarna eller att göra fina traderafynd. Det där med tradera är smått beroendeframkallande har jag insett.

I mitten av maj for jag ännu en gång till Stockholm. Jag fick en ledig fredagseftermiddag i ett soligt Stockholm och gjorde dessutom en riktigt fint vintagfynd. Det går liksom inte att motstå en klänning från 60-talet med jordgubbar på. Lördagen började med en morgonpromenad i ett sömnigt Stockholm, med en långsam hotellfrukost och sedan bar det av till Bommersvik och avslutningen av Bommersviksakademien för i år. Det var två dagar med otroligt fina seminarier, med möten av gamla vänner och dessutom förmånen att vistas i den otroligt vackra miljön som omger Bommersvik. För mig är det dessutom en av de viktigare platserna i mitt liv Tidigare en plats som representerade dåtiden men som på senare år också blivit en del av min samtid.

Så snart värmen kom och bestämde sig för att stanna tillbringar jag allt mer tid i trädgården. Växthuset och odlingarna får mig att känna mig lätt om hjärtat trots allt det hårda arbetet. Förutom trädgården har mycket annat också hunnits med. Som besök av äldsta dottern och barnbarnet och sen genomförde vi åter den populära Familjedagen i Munkedal. Så otroligt härligt att få vara med och skapa en dag för barn, där alla aktiviteter är gratis och det bara handlar om att ha kul. Hjärnan bakom hela dagen är min fina vän Regina. Utan henne hade det inte blivit någon dag!

Kort tur till Stockholm och sedan åter hemma i Hult hos katter och min trädgård

Jag hann med en tredje tur till Stockholm innan maj tog slut. Då hade jag förmånen att vara med på ABFs verksamhetsdag med fokus på hur vi ska få människor att engagera sig politiskt. Otroligt engagerande, inspirerande och hoppingivande.

Det blev långledigt och Kristi himmelfärd och jag passade på att åka till Strömstad för ett besök hos Johanna och hennes familj. Jag skämdes bort med fantastiskt god mat, vi pratade oavbrutet i nästan ett dygn, tittade på solnedgången från en uteservering och hade det riktigt bra. En sådan där dag som en inser redan där och då att detta är något jag alltid kommer att minnas.

Det fina med långledigt är att en hinner med att både vara iväg och att vara hemma. Vi har ätit både middag och frukost i rosenträdgården och sedan suttit kvar och njutit av solen. Precis här och nu är onekligen en fantastisk tid och jag är tacksam över allt maj har haft att bjuda på.

Att få vara en mamma...

Det är mors dag idag och sociala medier fylls med hyllningar till mammor. För mig är det på många sätt en problematisk dag. Egentligen är jag inte mer brydd om mors dag än vad jag är om alla hjärtans dag eller kanelbullens dag. Däremot blir det oavsett min inställning en dag som påminner mig om mitt eget märkliga föräldraskap. Det är onekligen lite speciellt att vara ofrivilligt barnlös och samtidigt ha fyra fantastiska flickor som jag har förmånen att vara förälder till. Även om jag genom mina flickor har varit förälder i fjorton år tog det lång tid innan jag såg mig själv som en mamma. Det kändes som om jag inte riktigt hade rätt till det ordet eftersom jag inte själv burit och fött mina barn. Ganska märkligt egentligen eftersom det inte är biologin som är det avgörande i föräldraskapet utan de handlingar som en gör under barnens uppväxt. Rent logiskt vet jag att jag är en mamma eftersom jag gör och har gjort allt som en mamma skall göra. Samtidigt är ordet laddat och jag valde att inte använda det förrän mina barn själva gav mig den benämningen. Alltså är jag både en mamma och en mormor samtidigt som jag fortsatt sörjer barnen som inte blev.

Att få dela sitt liv med barn är en ynnest och en gåva oavsett hur en har fått sina barn. Att hantera konflikten i ofrivillig barnlöshet och föräldraskap är dock inte helt enkelt. Känner skuldkänslor inför att jag helt enkelt inte bara kan vara nöjd och tillfreds med det faktum att jag har barn. Samtidigt finns där ständigt tanken på barnen som inte blev, de barn som jag en kort tid burit. Att släppa tanken på hur livet blivit om allt varit annorlunda är svårt. En måste ge sig själv tid att sörja tänker jag och försöker acceptera alla dessa motstridiga känslor. En märklig dag på så många sätt men samtidigt fin då den började med ett grattis på mors dag från äldsta dottern och som sedan följdes av fina gratulationer från resten av barnen. Mina flickor är en ständig påminnelse om att moderskapet är förankrat i kärlek och handling främst! De har gett mig den största gåvan i livet, att få vara en mamma.

Förra sommaren tillsammans med mina äldsta döttrar och älskade barnbarnet

Sommarönskan

En hektisk vår närmar sig sitt slut och nu väntar sommaren. Lite lugnare kommer det att bli men samtidigt vill jag ju hinna med allt och lite till under de ljuva, ljuva sommarmånaderna. Då när världen är varm och dagarna långa och ljusa. Då en samlar kraft och energi som skall räcka hela den långa vintern. Så vad jag vill med min sommar är att fylla den med härligheter.

Att strosa längs en strand hör till något av det bästa jag vet. Kanske är själva strosandet viktigare än stranden. Att en har tid att strosa innebär att en inte har en tid att passa utan helt enkelt kan njuta och ta sig fram i sakta mak. Den här sommaren kommer att innehålla bekanta stränder här hemma men också obekanta stränder på nya platser. I slutet av sommaren väntar en resa till Spanien och jag är onekligen förväntansfull inför att upptäcka stränderna där.

Min trädgård är mitt paradis och den plats där jag verkligen tankar kraft och energi. Där kan jag låta timmarna gå och märker inte ens att arbetet är hårt. Min sommar kommer att innehålla åtskilliga timmar då jag gräver, planterar, rensar ogräs och skördar. Bästa stunden på dagen är om kvällen då jag vattnar odlingarna och lyssnar på fåglarna.

När mörkret så faller under sensommaren, då tänder jag ljuslyktorna i rosenträdgården och njuter av doften från mina rosor och stillheten som där råder.

Jag önskar mig en sommar där den tidiga morgonen är varm. Då en kan äta frukost i uterummet eller rosenträdgården och börja dagen med solsken.

Min sommar skall innehålla gott om tid för fika med fina vänner. Kanske borde jag planera in en roadtrip i sommarsverige för att fika med de som jag sällan träffar. Det är egentligen inte vettigt att ständigt vara så pass upptagen att en inte hinner med att fika med fina vänner. 

För några år sedan började jag att sticka men kom sedan av mig. I sommar när jag sitter i min rosenträdgård om kvällarna då skall jag åter sticka. Vad det blir för resultat är inte så viktigt men jag ska sitta där med mina stickor och foga maska efter maska och njuta av tillvaron.

Sju år av väntan...

För sju år sedan planterades ett plommonträd i trädgården i Hult. Ett träd som flyttats för att en ny gårdsplan skulle få plats och som varit attackerat av rådjur. Det har växt till sig ordentligt de senaste åren men aldrig blommat. Inte förrän nu alltså.

Förvisso en blygsam blomning med bara fem blommor totalt, men att det blommar är onekligen något stort. 

Jag älskar kvällarna i min trädgård och sitter gärna och bara tittar. Det är lite av en utmaning att se allt ogräs och inte ta tag i det. Lite tar jag givetvis tag i men samtidigt vill jag passa på att njuta av fåglarna som kvittrar och att kvällen är ljum

Rensa ogräs kommer jag kunna göra resten av sommaren. Att njuta av de första riktiga sommarkvällarna det kan jag däremot bara göra precis nu!

Alltså tittar jag på allt vackert som blommar i mina planteringar och väljer att inte se ogräset som växer där. Idag njuter jag av att sommaren äntligen har kommit till Hult och att plommonträdet blommar efter sju långa år.

Den rätta klänningen

Jag brukar hävda att gammalt är bäst när det gäller kläder, fast det finns givetvis undantag. Min svarta klänning från Ida Sjöstedt som jag köpte förra våren är ett sådant undantag. Den är enkel men ändå tjusig. Har riktigt fin kvalitet och en tyngd i materialet som jag tycker om. Dessutom är det klänningen som alltid är den rätta. När jag tvekar om vad jag skall ha på mig och velar mellan olika klänningar för någon tillställning då finns det egentligen bara ett svar. Om jag inte kan välja då är denna klänning alltid rätt. Den passar till allt och är det säkra kortet.

Märkligt nog lyckades jag inte fånga min outfit på bild under lördagens fest, men måste ju ändå visa upp denna fina klänning. Just eftersom den är så pass enkel i sig går den att variera i oändlighet. Första gången jag hade klänningen förra våren då hade jag röda skor och en enkel aftonväska med guldspänne. En enkel uppsatt frisyr med svarta kammar gjorde det hela till en stilfull outfit för en fin tillställning.

I lördags ville jag istället ha en spektakulär outfit och lade fokus på gulddetaljer. De svarta skorna och guldväskan hade jag förvisso sist jg var på fest. Fast då till min glittrande galaklänning. De där skorna är verkligen helt fantastiska. Dels för att jag blir hela 14 centimeter längre och dels för att de är sköna att ha på sig en hel kväll.

En bild lyckades jag få till på min outfit i svart och guld i lördags. Frisyren är en av mina favoriter eftersom den är så enkel att göra. När väl luggen är på plats är det bara att sätta i två kammar och sedan är det klart!

Åldersnoja?

Den senaste tiden har jag funderat allt mer på det här med ålder. Det sägs ju att ålder bara är en siffra men nog är det betydligt mer än så. Jag hamnar allt oftare i situationer som gör mig påmind om min ålder. Det får mig att känna mig gammal och som den där siffran 37 är lite av ett problem. I stort sett varje gång jag handlar på systemet får jag visa legitimation. När frågan kommer så ler jag alltid och säger: Så gärna! Fast varför gör jag det egentligen? Varför förväntas jag bli glad över att se yngre ut än vad jag är? Hur kan någon ens komma på tanken att jag skulle vara för ung för att handla på systemet? Som kvinna förväntas jag bli glad när någon tror att jag är yngre än vad jag är. Varför är det egentligen så, att kvinnor ska bli glada över detta? På senare tid har frågorna om legitimationen börjat att irritera mig. När ska jag egentligen få bli vuxen tänker jag? När kommer jag att se ut som att jag är tillräckligt gammal för att vara vuxen? Då handlar det plötsligt inte längre om att få köpa alkohol utan det handlar om livet i stort och politiken i synnerhet där det är enkelt att avfärda en ung kvinna.

Så kommer de där sällsynta tillfällena när jag inte får frågan om legitimation. De där tillfällena får mig att leta efter nya linjer i ansiktet och titta noga efter grå hårstrån. Träffar kloka unga människor med livet framför sig och känner mig lastgammal. Som om jag står och knackar på dörren till pensionärslivet. När jag gjorde min första tatuering för ett och ett halvt år sedan hävdade 21-åriga dottern att jag fått en medelålderskris. Att känna sig gammal är det en medelålderskris? Fast när det gällde just tatueringen så var det rätt att göra den precis när jag gjorde den. Innan dess var jag för osäker.

Kanske beror min åldersnoja helt enkelt på det där ständigt pågående samtalet jag har med min inre 85-åring och min inre 17-åring. Jag har fortsatt att göra det sedan jag läste Meningen med hela skiten förra våren och konstaterar att det verkligen är givande. De där samtalen får mig att kliva utanför min komfortzon och våga sådant som jag annars inte skulle våga. Mitt yngre jag får mig att känna mig lastgammal medan mitt äldre jag hävdar att jag är härligt ung och mitt i livet. Väljer att lyssna på mitt äldre jag och konstaterar att jag befinner mig i en intressant tid i livet!

Min första tatuering är en ständig påminnelse till mig själv om min egen styrka!

Villkorslös kärlek

Jag har varit på resande fot i några dagar men är nu åter hemma i mitt Hult. Som alltid väntade katten Elvis på mig när jag kom hem sent om söndagskvällen. Alltid lika tålmodig och väntar alltid på att jag ska komma hem. Det är verkligen en villkorslös kärlek. När jag är hemma är han min ständige följeslagare och när jag är iväg då inväntar han helt enkelt min återkomst.

Elvis vill ständigt ha uppmärksamhet

Vad jag gör spelar inte så stor roll för Elvis så länge som han får vara med. Alltså har jag en katt som sitter på mitt skrivbord och gärna försöker lägga sig på tangentbordet. Eller så sitter han på mina axlar när jag gräver i trädgården eller rensar ogräs. Tittar jag på TV då rullar han ihop sig till en boll i mitt knä och dricker jag kaffe i rosenträdgården då lägger han sig på bordet. Helst mellan mig och min kaffekopp. Tar jag fram kameran då vill han alltid vara med. Jag tror att han tycker om att jag är stilla och fokuserad när jag fotograferar eller fotograferas. Jag har bild efter bild från olika fotograferingar där Elvis bestämt sig för att också vara med.

Älskade Elvis

Min mirakelkatt Elvis är ju egentligen sjuk och enligt oddsen skulle han inte längre finnas här. Fast han är här och dessutom mer närvarande än någon annan. Det är onekligen fint att vara älskad av en katt. Att veta att för honom då blir allt bra så snart jag svänger in på gårdsplanen.

Like a moviestar!

I slutet av sommaren köpte jag en alldeles fantastisk klänning på från 70-talet. Det är verkligen en av de mest tjusiga klänningarna jag har. Färgglad, med vidd i kjolen och riktigt fin modell. Eftersom klänningen i sig är iögonfallande och färgstark har jag tidigare kombinerat den med främst svart. Svarta skor och svart kappa till är förvisso fint, men varför inte gå hela vägen när en redan har en färgstark klänning!

Tidigt i våras hittade jag en otroligt fin orange kappa på Myrorna i Göteborg. Fullkomligt älskar den eftersom den är allt annat än diskret svart. Särskilt när våren dröjt och vädret varit grått behövs det färger som piggar upp och det gör onekligen denna kappa. Hade dock inte trott att den skulle gå och kombinera ihop med min fina röda klänning. Solglasögonen är ett loppisfynd från när jag var i Namibia i april. De påminner mig om min mammas solglasögon hon hade när jag var barn i början av 80-talet. Jag brukade låna dem av henne och leka att jag var en filmstjärna. Oftast med Marilyn Monroe som förebild. Även dessa solglasögon får mig att känna mig som en tjusig filmstjärna!

På alla bilder där hela kappan syns gör jag de mest märkliga miner. Ser ut att vara irriterad på min fotograf Regina men så är inte fallet. Istället ville jag inget hellre just då än att ta av mig kappan eftersom det var sommarvarmt vilket inte riktigt är att föredra i kombination med en klänning i polyester.

De fina skorna är även de från Namibia, dock inte ett loppisfynd. Sina fjorton centimeter klack till trots är de verkligen ett par riktigt sköna skor. Ett par sådana som en kan gå en hel dag i och inte längta efter att byta till något annat.

Det är mycket liv i livet

Just nu befinner jag mig i en tillvaro där det känns som att tid är en konstant bristvara. Där allt som skall göras behöver prioriteras och ställas mot varandra. Vad är viktigast att göra just idag? Alltså ser hemmet allt mer kaotiskt ut, i trädgården frodas ogräset och de förkultiverade plantorna väller ut över alla bredder i biblioteket. Bloggen står utan uppdateringar och gymmet har glömt bort vem jag är. För första gången någonsin har jag börjat titta ordentligt i min kalender för att se vad som kan strykas på riktigt. Konstaterar att det faktiskt är viktigare just nu att organisera kaoset hemma. Än så länge kan jag komma undan med bohemisk rörighet men det kommer en gräns när en upplever att det är helt omöjligt att komma i ordning. Trädgårdsarbetet går inte heller att prioritera bort. Trädgården kräver att jag befinner mig i nuet vilket jag normalt sett gillar. Det funkar liksom inte att skjuta upp att så i odlingslådorna i juli när jag har mer tid. Det måste göras nu om det alls skall finnas något att skörda i höst. För min del har det onekligen varit en fördel att våren är sen i år.

Den här veckan har blivit lite av en nystart för mig. Då jag prioriterat bort kvällsmöten till förmån för att vara hemma och göra läxor med barnen och att hänga tvätten. Jag har prioriterat bort andra möten för att kunna ägna den här dagen åt att vara i trädgården och igår hann jag med att tillbringa några timmar på gymmet. Samlar ny kraft och konstaterar att planeringen måste bli bättre. Alla de där mötena är nog så viktiga men det måste också finnas balans för att det egna jaget skall orka med och må bra. Tid hemma, trädgård och träning får mig att må bra och hamnar just nu överst i prioriteringsordningen. Sen vet jag ju att får jag ordentligt med påfyllning av just det där då kommer inte något av det andra att kännas särskilt jobbigt eller ansträngande. När saker snurrar lite för fort är det dock allt för lätt att prioritera bort det som gör att en orkar.

Att stanna upp och njuta av solen kan vara dagens viktigaste uppgift!