Det är helt okej att inte orka

Jag läste ett blogginlägg för en tid sedan som jag har gått och irriterat mig på. Det handlade om hur en på ett enkelt sätt kan hålla sitt hem stökfritt genom att passa på och plocka lite hela tiden och att utnyttja tiden på bästa sätt. Att till exempel passa på att plocka undan på köksbänken och fylla diskmaskinen under tiden som vattnet kokar i vattenkokaren. Förvisso smart tänkt men också ett skuldbeläggande! Jag kanske inte orkar vara effektiv medan vattnet kokar, vad jag behöver är kanske någon minut då jag kan titta ut genom fönstret och göra just ingenting. Mitt hem blir lätt en källa till ångest för min del. En organiserad mamma ska ju klara av att hantera familjen, lösa allt som måste lösas och dessutom se till att hemmet är prydligt. Ett stökigt hem är ett tecken på att du inte riktigt håller ihop. Tror att många av oss är fostrade till att vara duktiga flickor som får allt att funka samtidigt som hemmet dessutom är städat och propert.

På senare tid, egentligen i flera år har mitt liv snurrat ganska snabbt av olika skäl. Alltså står jag ofta sent på kvällen och laddar tvättmaskinen, städar köket och plockar undan medan just vattnet i vattenkokaren bubblar. Oftast leder det till att jag går och lägger mig efter midnatt och först när kag krupit ner i sängen kommer på att jag glömde bort att dricka mitt te som jag kokat vatten till. Jag hade så fullt upp med att vara effektiv att jag helt glömde att det jag skulle göra var att ta en kopp te, en smörgås och sitta en stund i fåtöljen med en bok. Alltså har vattnet kallnat, smörgåsen blev aldrig gjord och boken är fortfarande oläst. Förvisso är hemmet städat men jag fick aldrig den där stunden av lugn och ro som jag verkligen behövde. Så när jag kom hem sent igår satte jag på vattenkokaren och skulle som alltid börja plocka och vara effektiv när jag kände att nu räcker det! Det är okej att inte orka och det är okej att hemmet ibland, kanske till och med ofta är stökigt. Anledningen är ju att jag har fullt upp med att leva livet. Så jag väljer att titta ut genom köksfönstret och lyssnar på vattenkokaren. Gör sedan mitt te och går igenom mitt stökiga matrum och ut på altanen. Där sitter jag sedan under tystnad, tittar på älven precis nedanför och dricker mitt te. Jag är helt ineffektiv, hemmet är stökigt och det är helt okej!

En klänning för lagom varma dagar

För tre år sedan hittade jag en riktigt fin röd klänning på en loppis lagom till första maj. Det är en ofta använd vintagepärla i min garderob men också en klänning som kräver viss planering för att kunna använda. Den är nämligen i äkta polyester från 60-talet vilket innebär att det absolut inte får vara för varmt när den används. Rött passar toppenfint till jul vilket gör att i december är detta en flitigt använd klänning tillsammans med en kofta och tjocka strumpbyxor.

Till första maj vill jag gärna både klä upp mig och klä mig i rött, för mig är det ju trots allt en av årets stora högtidsdagar. Förra året satsade jag på långärmad klänning i polyester från 70-talet och var mycket tacksam över att solen lyste med sin frånvaro. Kortärmad polyester är inte ett riktigt lika vågat val men jag tittade noga på väderleken innan jag bestämde mig för vilken klänning jag skulle välja. Det fina skärpet fyndades på samma loppis i början av förra sommaren och kostade hela tio kronor. Älskar verkligen de där resårskärpen från 80-talet. De är lätta att använda och lyfter varje outfit. De fina skorna premiäranvändes första maj och har budats hem via Tradera. Konstaterar att de där klackarna representerar rekordet i skogarderoben med sina fjorton centimeter. klackhöjden till trots är det en riktigt bekväm. Gillar ju att få chansen att känna mig riktigt lång!

En röd vintageklänning för lagom varma dagar är kanske inte den mest lättanvända men den är ändå en kär favorit. Nu hoppas jag dock att det kommer dröja många månader innan vädret åter är lagom varmt. Nu njuter jag av den härligt sköna sommaren och vågar tänka tanken att det kanske är så här det kommer att vara ända fram till i början av september!

Cliffs of Moher

Helt plötsligt var våren över och det är åter sommar. Ljuvliga, ljuvliga sommar som jag alltid längtar efter så! Tänker tillbaka på förra årets sommar som innehöll galet många resor och konstaterar att i år kommer det att bli betydligt lugnare. Av alla platser jag besökte förra sommaren är det en av dem som jag gärna hade återvänt till även i år är Cliffs of Moher på Irlands västra kust.

En gråmulen dag under roadtripen på Irland besökte vi de dramatiska Cliffs of Moher. Flera lager kläder var nödvändigt för att inte frysa trots att det var precis i början av augusti. Himlen var täckt med regntunga moln och hotet om regn kändes onekligen närvarande. Fast just de timmarna hade vi turen p vår sida, vi slapp regnet och kunde njuta av utsikten. Jag skulle gärna se platsen i solsken men tror att oavsett väder är detta en av de vackraste platser jag har besökt.

Det är inte möjligt att beskriva detta landskap som annat än dramatiskt! Klippor som störtar rakt ner i havet och möts av virvlande vågor. Den här dagen blåste det friska vindar och vågorna slog hårt mot klippväggarna. Ett landskap i rörelse!

 Vackert också med kontrasterna i färgerna. Den gröna växtligheten mot klippans dova färger och havets alla nyanser av blått.

Det finns ett utsiktstorn på området som en kan klättra upp i längs en svindlande brant spiraltrappa. Upp gick ganska bra att gå men på vägen ner insåg jag att det klokaste sättet var att gå baklänges för att slippa se hur högt upp jag faktiskt var. Jag trotsade dock min höjdrädsla och belönades av en spektakulär utsikt. Inte bara över hav och klippor utan också in mot landen över de böljande gröna fälten.

På avstånd ser utsiktstornet litet ut och det är svårt att förstå att det krävdes stort mått av mod för en höjdrädd att våga ta sig an utmaningen.

Under timmarna vid Cliffs of Moher tog jag bild efter bild efter bild. Allt var ju så vackert och allt var värt att fästa på bild. När jag gick igenom bilderna till det här inlägget hade jag flera hundra bilder att  välja bland och hade mer än gärna lagt upp varenda bild. Så fint att ha alla dessa detaljer med sig hem och kunna resa i minnet och uppleva platsen igen och igen.

Att bila på Irland är verkligen en upplevelse eftersom där är så otroligt vackert. Jag hade gärna tillbringat flera veckor och verkligen ha tiden att stanna på varje plats som väcker min nyfikenhet. Det finns ju de givna landmärkena som Cliffs of Moher men lika intressant var det spännande landskapet som bjöd på överraskningar. Som på vägen till de omtalade klipporna när vi råkade köra fel och hittade ett slott.

April, april

Ofta blir jag förvånad över hur lång en månad är men så är inte fallet med april 2018. Det kändes lite som att jag blinkade och sen var månaden slut. Möjligen säger det mer om mitt tempo än själva månaden men, men.

När mars inte ville vara en vårmånad i år fick april ta över dess roll. Förvisso med den äran men allt för sent.. Jag vet att jag tidigare har skrivit om min längtan efter våren och efter ljusets återkomst men i år blev det särskilt tydligt. Tror att min intensiva längtan efter våren hänger ihop med min längtan efter trädgårdssäsongen.

Sol och politik

April inleddes med en sol som lite tveksamt tittade fram, som om den inte var riktigt säker på att den vågade. Konstaterar att en har många olika roller här i livet och att ena stunden är en mamma och ordnar våffelfika på altanen och i nästa stund är en fotograf och har som uppgift att fotografera alla kandidater till kommunfullmäktige. Dessutom fick jag möjligheten att pröva en helt ny roll, den som kommunalrådskandidat. Första uppdraget blev ett samtal med P4 Väst som handlade om landsbygdens utmaningar. Viktig fråga att diskutera! Särskilt när en bor i en landsbygdskommun som Munkedal.

Vårhelg i vacker miljö

Första helgen i april tillbringades på vackra Bjertorps slott och det var den helgen våren kom på riktigt. Att äntligen få till en löprunda utomhus var helt underbart och gav pepp och energi som räckte i flera dagar efteråt.

Vemod och sorg men ändå lugn och framåtblickande

Även om det på så många sätt varit en fin månad har den också varit riktigt svår att ta sig igenom. Min älskade katt Selmer blev allvarligt sjuk och med tanke på att han var nästan 18 år var min oro stor. Det såg först ut att gå bra och jag pustade ut och kände mig tacksam över att få ha honom kvar i mitt liv. En vecka senare blev han åter dålig och veterinären konstaterade att det inte fanns något de kunde göra för honom. Alltså ställdes jag inför det värsta med att vara djurägare, att ta beslutet om att nu skulle hans liv ta slut. Trots att det gått några veckor nu så har jag svårt att vänja mig vid att han inte finns mer. Han har ju funnits med mig i hela mitt vuxna liv och varit en viktig del av livet.

Inspirerande tal från SSUs förbundssekreterare Andra och en helt magisk solnedgång!

En torsdagseftermiddag åkte Johanna, Johanna och jag till Stockholm. Det blev en härlig roadtrip med samtalsämnen som aldrig sinade trots timmarna det tog att åka. Så fint med vänner där det aldrig blir tyst eftersom en har så mycket att säga varandra. Först tillbringade jag en dag med i Stockholm medan Johannorna for vidare till Bommersvik. På lördagen anslöt jag till Bommersvik och till årets avslutning av Bommersviksakademin. Alltid lika fint att få komma till platsen som är en så viktig del av min historia. Dessutom härligt att få träffa alla de där människorna från hela landet som är engagerade och aktiva men som en sällan träffar.  Det var en inspirerande helg med fina samtal, massor av pepp och otroligt vacker miljö. Jag fick möjlighet att använda min fina nya klänning som jag var tvungen att köpa trots att den är nytillverkad. Det var också en helg som går till historien som helgen när jag dödade mina favoritskor! Jag har aldrig tidigare lyckats verkligen döda ett par skor men det lyckades jag med nu. Redan på lördagen lyckades jag fastna i en skoskrapa och skala av klacken. På söndagsmorgonen skulle jag dricka kaffe och lyckades hälla kaffet över hela mig och över skorna som stod intill. Mina stackars skor!

Gott med tid hemma med hundarna och vid älven.

Efter några dagar på resa är det så skönt att komma hem igen. Jag trivs så otroligt gott vid älven och känner mig tacksam över den vackra miljön jag har precis utanför dörren. Att börja eller avsluta dagen med en promenad längs Örekilsälven gör gott i själen. Härligt dessutom att Ebba och Ida är lika nöjda som jag över att gå vår vanliga promenad. Vi går under tystnad och i en samstämd glädje och det är onekligen riktigt fint.

Fina och inspirerande dagar på Viskadalens folkhögskola

En helg tillbringade jag på Viskadalens folkhögskola och höll kurs för studieorganisatörer. Det är verkligen förmånligt att få möjligheten att tillbringa tid i ännu ett vackert landskap. April har verkligen varit en månad då jag fått möjlighet att vistas på några av de vackraste platserna jag vet. Att dessutom få prata om folkbildning är även det synnerligen förmånligt. Två saker gjorde ordentligt intryck på mig under helgen. Dels när Kim Petersson pratade om sin resa från att vara sd-sympatisör till att bli fackligt engagerad och sedan socialdemokrat. Otroligt starkt och bra! Nästa sak som gjorde intryck var när kursdeltagarna redovisade vad de gjort under kurshelgen. Två grupper valde att redovisa med teater och det var verkligen fantastiskt fint. Härligt att få möjlighet att vara med och inspirera människor i deras engagemang.

Klädbytardag och tid för familjen

Sista helgen i april arrangerade Regina, Erika och jag en klädbytardag i Munkedal. Det var verkligen en lyckad dag och vi är redan peppade på att arrangera en ny. Dagen efter klädbytardagen var jag på konsert i Foss kyrka och lyssnade på Diana som sjöng. Konserten arrangerades till förmån för unga med psykisk ohälsa. Så stolt över Diana både för hennes sång och för hennes engagemang i viktiga frågor.

April inleddes med en längtan efter vår och avslutades med att våren kommit för att stanna. Så många fina stunder men också svårt, som livet i sin helhet alltså!