Alla berättelser om ofrivillig barnlöshet är berättelser kantade av sorg! Det är dessutom berättelser som allt för ofta saknar lyckliga slut. Inte ens det där efterlängtade positiva graviditetstesten är rakt igenom lycka. Ett positivt resultat är istället inledningen på dagar, veckor och månader av ångest och oro för om det lilla livet verkligen ska stanna kvar. En graviditet betyder inte med säkerhet att en kommer att bli en förälder och få uppleva födelsen av ett barn! Jag befinner mig just nu lite drygt halvvägs i graviditeten och kan fortfarande inte helt förstå att med största sannolikhet kommer min sambo och jag att få en bebis i november! Vägen hit har varit så lång och motgångarna så många att det känns helt overkligt.
Min berättelse om ofrivillig barnlöshet börjar redan när jag
som 25åring började känna att något nog inte stämde eftersom jag efter ett år
inte lyckades bli gravid. När en växer upp får en höra om vikten av att skydda
sig för att inte riskera oönskade graviditeter och sjukdomar. Att det däremot
kan vara svårt att bli gravid var inte något som nämndes. Det har hänt mycket
under åren som gått och jag tror att det idag generellt sett finns mer
information om ofrivillig barnlöshet. För mig var det lite av en chock att det
som ska vara det mest naturliga av allt faktiskt inte fungerade. 2006 genomgick
jag min första fertilitetsutredning som var en både svår och märklig
upplevelse. Dels låg allt fokus på min övervikt, att om jag bara gick ner i
vikt så skulle det nog lösa sig på egen hand. I den första utredningen utreddes
inte ens min dåvarande partner eftersom han hade biologiska barn sedan
tidigare. Senare utredning 2009 visade dock att det största problemet faktiskt
låg hos min dåvarande partner. Dessutom visade det sig att jag har endometrios
vilket skapar fertilitetsproblem och på intet sätt är kopplat till vikten. För
att få möjligheten att göra behandlingar för ofrivillig barnlöshet (IVF) krävdes ett BMI på max 35.
Kliniken som utredde oss sa hej och återkom när rätt BMI har uppnåtts! Det
kändes som att jag där och då inledde både en kamp mot vikten och tiden. Att få
hjälp med vikten visade sig vara allt annat än enkelt och under flera år mådde
jag psykiskt mycket dåligt och kände ett starkt självförakt och ett hat mot en
kropp som jag inte hade någon kontroll över. Till sist lyckades jag få en
remiss för att göra en gastric bypass och genomgick operationen i september
2012. Det var en märklig upplevelse att på mindre än ett år tappa nästan femtio
kilo i vikt och plötsligt vara normalviktig. Det fick mig också att inse hur
min vikt påverkat det bemötande jag fick inom vården men också av omgivningen.
Jag beskrevs som duktig och imponerade på grund av min viktnedgång, men jag
kunde inte känna det. För mig handlade det fortfarande om en defekt kropp som
inte ville fungera som den skulle. Plötsligt uppfattades kroppens förpackning
som tilltalande men jag kunde inte se det. Det var också svårt att hantera att
få ett så annorlunda bemötande från omgivningen. Helt ärligt hade jag tidigare
inte förstått hur stigmatiserande övervikt faktiskt är! Ett år efter
operationen var det till sist möjligt att ansöka om att få gå vidare med
IVF-behandlingar och jag kontaktade den vårdenhet som utrett oss. När nu
problemet med vikten var åtgärdat började tiden kännas som ett allt större problem
eftersom jag 2013 fyllde 34 år. De missade att skicka vidare remissen till
Sahlgrenska vilket jag upptäckte tre månader senare när jag kontaktade
sjukhuset för att se vart vi låg i kön. Efter flera samtal kom remissen till
sist i väg och den första IVF-behandlingen genomfördes i november 2014. Efter
tre misslyckade behandlingar fanns det ett embryo kvar i frysen som sattes
tillbaka i augusti 2015. Äntligen kom det efterlängtade positiva resultatet och
där och då var lyckan total. Allt mitt fokus hade legat på att lyckas bli
gravid och jag hade märkligt nog aldrig tänkt steget längre än ett positivt
resultat! Jag önskar verkligen att jag hade gjort det, att jag hade varit
förberedd. Samtidigt tror jag att det nog inte är möjligt att vara förberedd
inför upplevelsen av ett missfall, i alla fall inte det där första! Redan någon
vecka senare byttes glädjen i sorg och missfallet var ett faktum. Den där
första graviditeten följdes sedan av några spontana graviditeter och lika
tidiga missfall varje gång. Fast då jag var mer förberedd. Jag fortsatte att
testa varje dag under varje graviditet och studerade styrkan på testen. Såg hur
de gick från att vara i en styrka till att bli svagare och svagare och nästa
missfall var ett faktum.
Livet gick vidare och jag gick vidare, bröt upp och skiljde
mig och planerade för en ny tillvaro. Även om jag är ofrivilligt barnlös har
jag fyra flickor som jag har haft förmånen att uppfostra och följa från barndom
till vuxenliv. Trots det fanns den där nästan förlamande sorgen över att aldrig
ha fått vara med från allra första början. Som skild strax innan fyrtio kändes
möjligheten till biologiska barn som en omöjlighet. Hur skulle det vara möjligt
att innan det var för sent att både hinna träffa någon att vilja starta en
familj med och dessutom hinna med nya behandlingar? Jag undersökte
möjligheterna att bli förälder på egen hand och hade en realistisk plan på hur
det skulle gå till, men jag hittade hela tiden skäl att inte genomföra min
plan. Nu i efterhand har jag insett att även om jag önskade mig ett barn ville
jag inte genomgå det ensam. Samtidigt hade jag gett upp tanken på att dela
livet tillsammans med någon. Ganska exakt för två år sedan träffade jag trots
allt någon och inte bara någon utan min någon! När sensommaren kom och vi blev
ett par insåg jag att jag träffat människan jag vill dela mitt liv med och att
han kände samma sak. Vi båda bar på en längtan efter barn och ville ingenting
hellre än att få möjligheten att bilda familj tillsammans. Eftersom jag hunnit
fylla fyrtio var oddsen att vi skulle lyckas inte särskilt höga och dessutom
var vi tvungna att ta beslutet med en gång. Trots att vi nyss träffats behövde
vi bestämma oss för ett av de viktigaste besluten i vårt liv omgående. Ville vi
få chansen kunde vi inte tveka det var verkligen nu eller aldrig! I december
2019 inledde vi vår IVF-utredning som var klar i början på 2020. Det fanns hopp
men IVF-kliniken var noga med att tala om att statistiken inte var till vår
fördel. Däremot var oddsen så pass höga att de och även vi ansåg att det var
värt att chansa. Pandemin kom lite i vägen för våra planer under våren, men vi
tog i alla fall ett steg framåt när vi i maj flyttade in i vårt gemensamma hus.
Just tiden var ju en faktor för oss och det fanns verkligen inte utrymme för
fler stopp för vår plan. Eftersom jag fyllt fyrtio var det endast möjligt för
oss att söka IVF privat och efter fyrtio är kostnaden dessutom högre. Utöver
kostnaderna så minskar fertiliteten hastigt när en har passerat fyrtio år.
I oktober genomförde vi till sist vår första IVF-behandling. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur svårt det skulle vara! Hur det gick till rent praktiskt visste jag ju sedan tidigare, men pandemin förändrade allt. Det innebar att min sambo inte fick följa med på några besök inför behandlingen. Att jag var ensam vid ultraljuden där de undersökte hur många äggblåsor som fanns och hur prognosen såg ut. Det innebar att jag var ensam om att få de negativa beskeden om att min kropp inte reagerade som förväntat på hormonerna och att det inte fanns tillräckligt många äggblåsor. Jag var ensam om att få höra om hur hormondosen behövde höjas och hur det behövdes fler dagar med sprutor innan de åter skulle se hur det låg till. Första behandlingen i november gav inte något resultat och vi gjorde nästa behandling redan i december. Över julhelgen gick vi och väntade och undrade om det hade lyckats den här gången eller inte. På nyårsafton kom mensen och året avslutades med ännu ett misslyckande. Efteråt kände vi en total känsla av hopplöshet och ville vänta med att genomföra det tredje och sista försöket. IVF-kliniken menade däremot att det var viktigt att köra på med en gång och i slutet av januari påbörjades den sista behandlingen. Att genomgå hormonbehandlingar är en tuff resa för kroppen både fysisk och mentalt. Att dessutom göra det under så kort tid är riktigt svårt. Hela processen består dessutom av ett enda långt väntande. Först väntar en in mensen för att få komma i gång med hormonsprutorna. Sen väntar ultraljud för att se hur äggblåsorna växer till sig. När en har besked om att det är möjligt att göra äggplock då inleds nästa väntan. Hur många ägg blev det? Hur många ägg blev befruktade? Hur många embryon klarade av att odlas vidare och finns det något att sätta tillbaka? Om det finns något att sätta tillbaka inleds det som kallas för ruvartid, den tid en väntar på att se om embryot har fäst eller inte.
11 februari i år satte vi tillbaka två embryon och 22 februari testade vi trots att den planerade testdagen var 26 februari. Första testet visade ett svagt litet streck men redan dagen efter var det ett starkare test. På själva testdagen var strecket lika starkt som kontrollstrecket och vi kunde ringa till IVF-kliniken och meddela att vi hade ett positivt resultat. Sen inleddes nästa svåra väntan! Väntan på det bekräftande ultraljudet 18 mars för att se om det fanns hjärtslag. Just den där väntan inför varje moment är det svåra. Att inte våga vara glad men samtidigt hoppas. Min sambo fick inte vara med på det bekräftande ultraljudet vilket innebar att om det inte funnits hjärtslag då så hade jag varit ensam i den stunden och han hade suttit i bilen och varit med på videosamtal. Nu fanns det ett starkt litet hjärta som slog men då infann sig nästa sorg, att inte få lov att dela det ögonblicket tillsammans. Tiden sedan vi fick vårt efterlängtade positiva test har varit kantad av sorg och oro. Vi har hela tiden gått med oron att vårt lilla liv inte ska klara sig. Ultraljuden har blivit till bekräftande milstolpar. Det har varit en total skräck inför varje ultraljud. Fanns det hjärtslag på första ultraljuden? Hur skulle allt se ut på det tidiga ultraljudet och vad skulle vi få för resultat på KUBtestet? Inför rutinultraljudet kom oron lika starkt, mådde bebisen verkligen bra och växte som den skulle? Nu vet vi att allt är som det ska, att vår bebis växer som han ska och att han mår bra. Vi försöker andas ut och försöker lita på att vi om några månader kommer att få träffa vår son för första gången. Han är ett efterlängtat barn och värd alla svårigheter, all oro och all sorg! För mig väntar nu en annan tillvaro! I nästan hela mitt vuxna liv har jag varit ofrivilligt barnlös och det har blivit en del av min identitet. Jag är förälder men eftersom jag inte är biologisk förälder till barnen har mitt föräldraskap alltid varit ifrågasatt och inte något självklart. Så många gånger som jag fått frågan om barnens riktiga mamma eller om jag hellre skulle vilja ha riktiga barn. I min värld är båda frågorna lika absurda. Mina barn är alldeles riktiga, jag är bara inte deras biologiska förälder. Mitt föräldraskap är riktigt eftersom jag gjort alla de där sakerna under barnens uppväxt som gör en till förälder. Nattat, tagit hand om, läst läxor, kramat och allt annat som hör till. Med min son blir den stora skillnaden att jag har förmånen att vara med från början och känner hans närvaro redan i magen. Dessutom får jag dela den här upplevelsen tillsammans med den jag älskar och som står mig närmast i livet!
 |
| Första bilden på vår son samt några av alla sprutor som behandlingen krävt! |