Minnen och tankar

Det sägs att sorg bli lättare med tiden, men jag vet inte riktigt om det verkligen är sant. Visserligen dämpas den där akuta sorgen när någon man älskar precis lämnat livet, men saknaden stannar kvar. För snart nio år sedan gick min farmor ur tiden. Även om hon var en bit över 80 år och hade levt ett långt och rikt liv så kändes det fruktansvärt orättvist. Det var för tidigt, jag var inte redo för att hon inte skulle finnas hos mig mer. Under hela mitt liv hade min farmor funnits där som en trygghet och en god vän. Hon var nästan som en tredje förälder utöver mamma och pappa. Eftersom min pappa var sjuk när jag växte upp behövdes det dessutom fler vuxna i vårt liv. Under gymnasietiden bodde jag under perioder hemma hos farmor eftersom jag hade långt att pendla och det var svårt att få det att fungera. Ett kort tag när jag var mellan lägenheter bodde jag hemma hos min pappa som var granne med farmor. Så fort hon såg att jag tände ljuset i köket ringde hon och frågade om jag ätit middag eller om jag ville komma över.

Åren har gått och jag saknar henne fortfarande. Ibland saknar jag henne oändligt och önskar att hon fått veta hur det gått för mig. Önskar att hon fått träffa min man och mina barn, fått veta att jag tog min kandidatexamen och var ute och reste som jag drömt. Fast hennes dröm var att jag skulle bli kommunalråd. När jag hade gjort min piercing i näsan var hon så arg på mig och undrade hur jag skulle kunna bli kommunalråd när jag gjort något så dumt! Nåväl kommunalråd finns inte med i planeringen men mycket annat som jag önskar att vi hade kunnat dela

Farmor och jag