Ett år!

Ett år går så fort, helt sanslöst fort om man tänker efter. Idag är det precis ett år sedan vi var och hämtade vårt lilla charmtroll Ida. Idag kan jag inte tänka mig en tillvaro utan Ida som min ständige följeslagare här hemma. Samtidigt känns det inte länge sedan jag hade en annan kamrat här hemma i Hult. I december blir det två år sedan vi var tvungna att ta bort vår gamle hund Adde men trots tiden som gått tänker jag ofta på honom. En hund blir ju till en del av familjen och att förlora dem kan vara lika svårt som att förlora en människa som finns oss nära. Jag tror dessutom att djur är bra för oss på många sätt. Jag kan ibland höra hur mina flickor pratar med någon av katterna eller med Ida om svåra saker. Sånt som de tänker på men kanske inte är redo att prata med oss om. Då finns djuren där, närvarande men utan att kräva något.

Ida min ständige följeslagare

Ida med bästa kompisen Elvis

Ida för ett år sedan. Bollen var så farlig att det säkraste var att skälla på den

Ida och jag på Livåleva i september förra året

Elvis och med vår saknade vän Adde