Vem är jag?

Vem är jag? Det beror på vem som frågar, i vilket sammanhang och när. Att svara på frågan om vem man är blir till något tämligen komplicerat om man börjar reflektera över frågan. Så vem är jag? För några dagar sedan när jag var på föreläsning i skolan då presenterade jag mig som kulturvetare. I mötet med föräldrar till barnens kompisar då blir jag istället mamma till någon av småtrollen. När jag arbetar och möter nya vårdtagare då presenterar jag mig som Liza från hemvården. Alla dessa presentationer är ju rätt även om de bara representerar en mycket liten del av vem jag faktiskt är. Samtidigt är det ju helt omöjligt att i varje möte säga att jag är Liza Kettil, mamma till fyra, mormor till en, kulturvetare, hemvårdare, politiker, lantis, bloggare, inredningsfantast, skoälskare med en önskan om att en gång bli publicerad författare. Listan skulle kunna göras än längre, men det är inte relevant i sammanhanget. I mötet med andra människor presenterar vi det fragment av oss själva som är rätt och viktigt för stunden. Vem jag är kan inte heller ses som något konstant över tiden. Mitt femtonåriga jag och mitt trettiotvååriga jag har vissa saker gemensamt men vi är inte samma människa. Liza femton år hade tittat på mig och sett en tant som övergett många av sina drömmar. Mitt jag idag ser på mitt jag då och känner att en del av hennes drömmar  har förändrats, omvärderats och vissa också övergivits.  I det perspektivet skulle det vara intressant att höra hur mitt sextioåriga jag ser på livet och världen.

Hårfärg och frisyr blir även det en bild av vem man är. Här är jag!

Här är jag som jag ser ut just nu

Här är jag igen, ett annat jag

Även detta är jag. Känns som fyra olika människor. Fyra jag från fyra olika tider.