De svåra samtalen

I förra veckan gjorde vi  något som egentligen är ganska svårt. Vi var hos en jurist och pratade testamente. Att gå dit är kanske inte särskilt svårt, men detta att prata om livet efter att man själv inte finns är onekligen ett svårt samtal. Även om dagen då man själv går bort förhoppningsvis ligger långt fram i tiden är det en svindlande tanke att ta in, en dag skall jag inte finnas men världen kommer att fortsätta utan mig! För mig känns det viktigt att de jag lämnar efter mig, min familj skall få det så bra som möjligt även i min frånvaro. Om livet går som planerat och man dör i en hög ålder efter ett långt liv då är frågan inte lika viktig som om det skulle hända när man är mitt i livet. När Raimo för några månader sedan ramlade i källartrappan kunde livet ha tagit en annan vändning och jag kunde ha stått ensam med barn och hus, hur hade allt fungerat då? För oss som inte har några gemensamma biologiska barn blir det onekligen att tänka till, jag vill ju att barnen skall ärva mig även om de inte är mina barn rent juridiskt. Det är svåra samtal att ta, men samtidigt så viktigt och faktiskt också nödvändigt.