Kan inte vara tyst längre!

Länge länge har jag varit tyst men nu går det inte längre! Fast helt tyst har jag dock inte varit, jag pratar, pratar och pratar om denna fråga med alla jag träffar men nu känns det som om jag även måste skriva. För åtta år sedan köpte min man Raimo och jag vårt hus i skogen i Munkedal. Det var tänkt som ett fritidsboende men vi förälskade oss snart i platsen och några år senare flyttade vi permanent ut på landet för att bli sörbölingar som det heter. Jag har aldrig trivts så gott på någon plats som jag gör här. Vi har ett bra och tryggt boende, bor nära ett litet samhälle där jag trivs med att alltid träffa någon jag känner. Våra barn går i en skola som jag känner mig mycket nöjd med och jag vet att även barnen trivs. Det som dock gör mig bekymrad är att jag upplever hur människor i Munkedal förändras, hur de plötsligt är rädda och arga och letar efter någon som får vara syndabock till deras rädsla. Vad är de då rädda för kan man ju undra. Svaret är mycket märkligt, man är rädd för människor som man inte känner! Människor som kommit till Sverige för att söka asyl. Sedan en tid tillbaka finns det boende för asylsökande i Munkedal. Själva boendet är en fråga för sig eftersom den som driver boendet enbart tycks se de kronor och ören som varje människa representerar.

Plötsligt startas grupper på Facebook som vill skapa ordning och reda i Munkedal och som vill stoppa invandringen i kommunen. Tonen har under månaderna som gått blivit allt tuffare och det gör mig bekymrad. Jag kan verkligen inte känna eller förstå den rädsla som de känner. Jag är så innerligt tacksam över att ha förmånen att vara född i en välfärdsstat som Sverige och jag är stolt och glad över att vi har möjlighet att ge en fristad till människor som behöver lämna sitt eget hem. Det är medmänsklighet och solidaritet att öppna sitt hem för den som inget har. Jag tror starkt på att om jag själv gör gott då kommer jag att få gott tillbaka. Skulle jag någon gång behöva fly mitt hem då önskar jag att det finns solidariska människor som ger mig en fristad.

Ett vanligt argument jag får höra är att vi måste ta hand om våra egna först innan vi tar in en massa andra människor. Vilka är då våra egna? Min egen familj? De som bor i Hult eller vilka då? Min familj har sina rötter i Sverige, Finland, Syrien, Turkiet och Namibia. Dessutom bor lillsyster i Dublin. Fast min familj räknas visst inte, det är ju inte blodsband som knyter samman vår familj utan kärlek och det är tydligen inte lika starkt. För att återgå till frågan om vi har råd att ta emot människor så är svaret JA! Ja vi har råd att ta emot människor som kommer till vårt land. Jag ger gärna bort kommande skatteavdrag och de jag redan har fått till förmån för att fler människor skall få trygghet. Sedan finns det också en generell uppfattning om att det är så extremt lätt att få stanna i Sverige när man väl har kommit hit vilket inte stämmer. Jag har i många år suttit i migrationsrätten och sett hur människor överklagat sina avvisningsbeslut. Jag har många, många gånger argumenterat för människors rätt att stanna och förlorat eftersom de inte ansågs ha tillräckliga skäl, de saknade synnerligen ömmande omständigheter som det heter. Även det är en annan diskussion men informationen är nog så viktig.

Främlingsfientlighet är något mycket märkligt och mycket skrämmande. Vad är det egentligen man är så rädd för? Är man rädd för att det finns andra sätt att leva sitt liv på? Kanske är det så att man egentligen är rädd för sig själv och sina egna tillkortakommanden! Fast om det är det egna livet man är besviken på då är det ju bra mycket enklare att skylla på någon annan än att försöka ändra sin livssituation!

Varje droppe olik men ändå helt lik de andra, alla är de vatten!