Den som spar, hon har!

När jag gick i ettan på gymnasiet (på 1900-talet!) köpte jag mig en kappa som var en riktig favorit. Dels var den ett sånt där fynd som man bara drömmer om och dels så var den snygg och riktigt bra. Jag hade tittat på den i flera veckor och var helt drabbad av habegär. Den kostade dock över två tusen kronor och det fanns inte någon möjlighet i världen att jag skulle få möjlighet att lägga så mycket pengar på en kappa. Sen en dag hade de bara en kappa kvar och i just den affären reade de alltid ut det sista plagget i en serie med nittio procents rea! Alltså kunde jag köpa kappan jag bara hade drömt om. Under hela gymnasietiden och några år därefter plockade jag varje vinter fram min favorit och kände mig lika nöjd varje gång jag tog den på. Dels var den ju snygg och sen var jag fortfarande galet nöjd över vilket fynd jag gjort. Sen kom vintern när kappan inte passade längre. Hur gärna jag än ville få den att passa så funkade det inte. Jag fick köpa en ny kappa och den gamla packades ner. Sedan dess har jag flyttat många, många gånger och varje gång har jag tänkt att jag kanske borde skänka bort den. Det är ju fortfarande en riktigt bra kappa. När jag började röja i min klädkammare som skall byggas om så hittade jag min kappa. Tänkte att nu får det vara nog, nu åker den ut. Fast för sakens skull var jag ju tvungen att prova den innan den skänktes bort. Döm om min förvåning när den passade!

Här har vi mig i min fina kappa. När jag gjorde i ordning tvätthon med ljung så tänkte jag inte på
att det skulle bli ett fint inslag under vintern. Nu blir jag glad varje gång jag ser mitt lilla stilleben.

Det är inte bara kappan som är sparad på. Knapparna kommer från en loppis, sjalen från en annan loppis och de färgglada vantarna har jag fått ärva av en kamrat. Tröjan jag har på mig som inte syns på bild har jag ärvt efter en annan kamrat.
Kläder i kretslopp helt enkelt!