Om tio år i min rosenträdgård

Plusgrader och regn gör att jag vädrar vår. Visst är det knäppt! Jag vet ju att det snart kommer att slå om till minusgrader igen och åter vara kall vinter. Än är det långt till våren och min längtan gör inte väntan kortare. Fast idag kunde jag ändå inte låta bli att gå ut i vår rosenträdgård och titta lite och tänka bort kylan och regnet och istället se hur vackert det kommer att bli där till sommaren. Tänker mig hur vackert det kommer vara där om tio år när rosorna fått växa till sig ordentligt och bildar en väv av blad och blommor ovanför mitt huvud. Undrar lite hur livet kommer att se ut då. Det är nästan lite svindlande att tänka på hur livet ter sig om tio år. Jag hade för tio år sedan aldrig kunnat ana vilka vägar livet skulle föra mig. För tio år sedan hade jag inte träffat Raimo och hade inte en aning om vart livet skulle ta vägen. Tänker ändå på hur det kan vara att sitta där i rosenträdgården om sommaren med en bok i mitt knä. Lilla barnbarnet Manda kommer nästan vara tonåring om tio år vilket känns som ett märkligt perspektiv Min förhoppning är att vi kommer ha fler barn i vår familj då. Kanske tittar jag på dem när de leker på gräsmattan. Förmodligen kommer Manda inte längre att vara vårt enda barnbarn. Hur livet kommer att se ut är omöjligt att veta men det jag känner mig säker på, hur säker man nu kan vara på framtiden, är att om tio år skall jag fortfarande njuta av min rosenträdgård.