Lycklig barndom?

På senare tid har jag funderat en hel del på min barndom. Vet egentligen inte riktigt varför, kanske beror det på att jag själv är plus trettio och har barn i den ålder mina föräldrar hade när de var i den åldern. Eller är det kanske så att barndomen nu börjar ligga ganska långt bort i tiden. Innan man passerar trettio är avståndet mellan tonårstiden och barndomen kort. Nu är det plötsligt betydligt längre och om två år har det gått tjugo år sedan jag gick ur nian. Genom sina barn minns man också sådant som man hade glömt bort. Helt vardagliga händelser triggar minnen från liknande situtioner från när jag själv var barn. Inser att jag tillrättavisar mina barn för samma hyss jag själv gjorde och blir lite full i skratt och kommer nästan av mig mitt i en mening. Kanske blir man ibland barndomsnostalgisk eftersom det var en tid som man själv upplevde som enklare. Min yngsta dotter säger ofta att hon önskar att hon var vuxen eftersom då får man bestämma allting själv. Hon har svårt att tro mig när jag säger att vuxna många gånger önskar att de fick vara små igen så de slapp bestämma allting.

Jag har ibland funderat över där här begreppet med lycklig barndom. Vad innebär det egentligen? Vad är det som krävs för att en barndom skall anses ha varit lycklig? För egen del kan jag se att min barndom innehöll både det som var bra och det som var svårt. Idag kan jag se att mina föräldrar kämpade på så gott de kunde utifrån de förutsättningar de hade. Att uppfostra en familj är inte en enkel uppgift! Som barn kände jag ofta en stark besvikelse över att mina föräldrar aldrig hade råd med någonting, att vi inte kunde göra samma saker som andra familjer. Min högsta önskan var då att åka och shoppa med min mamma. Helt omöjligt eftersom det inte fanns ekonomi till det. Istället fick jag dras med mammas hemsydda kläder. Som barn förstår man inte allt och jag förstod onekligen inte att det var något särskilt att mamma sydde till mig.

Jag är uppväxt med två föräldrar som fick mer att hantera än vad de klarade av. Pappa var sjuk och mamma var den som arbetade tills hon också blev sjuk. De drabbades hårt av nittiotalskrisen och lyckades aldrig komma tillbaka efter det. Själv befinner jag mig i en annan livssituation och för det är jag tacksam. Samtidigt är jag också tacksam för att ha växt upp under knappa omständigheter. Även som vuxen har jag befunnit mig i den situationen att jag känt skuldkänslor över att inte kunna ge mina barn allt de önskar. Har du en gång befunnit dig där så är det inte något man glömmer. För egen del tror jag att dessa erfarenheter är grunden i mitt politiska engagemang likväl som de val jag gör i min vardag.

Midsommar 1989, lillsyster och jag i mammas fina hemsydda klänningar

Skolavslutning 1990, även här är det mamma som har sytt