Protester på Irland

I lördags demonstrerade fackföreningsrörelsen på Irland i sex olika städer i landet och samlade runt 110000 demonstranter. Demonstrationen i Dublin samlade runt 25000 människor och det var en märklig känsla att se tåget som passerade förbi. Tror att senast jag var på en sådan stor demonstration var när lillsyster och jag var i Oslo för många år sedan och demonstrerade mot världsbanken. Vad är det då som gör att irländarna går man ur huse för att demonstrera? Skälen är egentligen flera har jag fått lära mig. Dels har Irland en tuff ekonomisk situation med allt vad det innebär i form av besparingar och försämrad offentlig service. Man demonstrerar också mot att man tycker att amorteringarna på Irlands statsskuld är för tuffa och att de påverkar samhället negativt.

Jag har gått i många demonstrationståg i mitt liv men det här var nog det som berörde mig mest. Det fanns en känsla här som jag aldrig har upplevt tidigare. När jag har demonstrerat på första maj och i andra sammanhang är det något jag har förknippat med glädje. Jag har demonstrerat för det jag tror på och det jag är stolt över. Här fanns det inte någon glädje, här fanns det sammanbiten förtvivlan och oro över hur livet skall bli.

Jag har trott att säckpipor bara var en skotts grej, men tydligen inte. Under lördagens demonstration såg jag fler säckpipsblåsare än vad jag har sett i hela mitt liv.

Det var verkligen stor uppslutning i demonstrationen och vi såg allt från lärare till elektriker som demonstrerade tillsammans. Sjuksköterskorna demonstrerade också och de har en särskilt utsatt situation. I alla fall de som precis tagit examen. För dem är lönerna inte bara frysta utan också så pass sänkta att det inte lönar sig för dem att arbeta som sjuksköterskor! Det blir så tydligt att det här är ett politiskt system som inte fungerar och jag känner oro för hur det kommer att se ut i Sverige framöver. Under en tid i mitt liv handlade allt i livet om politiskt engagemang. Idag har jag inte längre den möjligheten och kanske inte heller samma intresse som då. Däremot känner jag att släppa mitt engagemang kommer jag aldrig kunna göra. Jag tycker det var starkt att se fackföreningsrörelsen på fötter, det ger hopp för framtiden att man är starka och att man åter slåss för det som är viktigt!