Det oundvikliga

Det är märkligt hur en helt vanlig dag kan förändras och inte vara så vanlig längre. Vi var hos veterinären med katten Elvis idag för att han varit lite hängig ett tag. Efter lite prat innan om symptomen verkade det vara en rutinsak. Istället visar det sig att vår lille kattkille har ett blåsljud på hjärtat och kraftiga förändringar på både lungor och hjärta. Även nu när jag skriver det har jag svårt att ta in att det här är på allvar, att vår Elvis är sjuk och snart kommer att lämna oss. Elvis är ju vår mirakelkatt, vår tuffe överlevare som bara är fyra år gammal. Elvis mamma  dog när hennes kattungar bara var två dagar gamla. Mamman var en stallkatt och det tog en hel dag innan de i stallet hittade kattsyskonen. De fick flaskmatas under några veckor och fyra veckor gammal kom Elvis till oss. Vår hund Adde blev genast förtjust i den retsamma kattungen och de båda blev sedan oskiljaktiga. Adde lämnade oss alldeles för tidigt och snart blir det Elvis tur att gå.

Det här är det svåra med att ha djur, att det en dag ounvikligen är så att man kommer att mista dem. Det fina med djur är att om du tar hand om dem älskar de dig villkorslöst, vilket också gör dem så svåra att mista. Det som också är svårt med att ha djur är att det många gånger faller på din lott att avgöra när slutet skall komma. Det där beslutet är det svåraste att ta. Att veta att nu är det läge så min vän slipper att lida. Det är ju så lätt att tänka att man vill ha dem hos sig bara lite till och få bara lite mera tid. När vår Adde blev sjuk tvingades vi ta beslutet att hans dagar skulle vara slut. Det var hemskt men vi valde det som var bäst för honom eftersom vi älskade honom så mycket. Elvis är också sjuk, men än så länge mår han bra. Ännu ett tag kan han få vara kvar här hemma och njuta av livet. Vi kommer inte att vara redo när sista dagen väl kommer, men vi kommer för Elvis skull fatta rätt beslut den dagen!

Elvis

Elvis och Adde

Elvis med nya bästisen Ida