Förebilder

Visst är det mormors jobb att skryta om sitt barnbarn! Om inte så borde det vara det tycker jag. Är så fantastiskt glad att ha denna lilla dam i mitt liv och blir glad bara av att tänka på henne. Skulle önska att vi boddee närmare varandra men avståndet till trots har vi en nära relation. Min förhoppning är att när hon blir stor skall hon känna inför mig som jag kände för min farmor. Det känns som att jag har en fantastisk förebild i henne när det gäller att vara den äldre generationen. Efter mina föräldrar och syster var hon den som stod mig närmast. Ett tag bodde vi grannar och hon såg mitt köksfönster från hennes. När jag kom hem på kvällen och hon såg lyset tändas tog det inte många minuter innan hon ringde och undrade om jag hade ätit. Hade jag inte ätit så fick jag gärna komma ner eftersom hon hade en extra portion i kylen. Till saken hör att farmor inte var vegetarian. Hon lagade alltså en portion bara till mig.

Det har gått över tio år sedan min farmor dog och jag saknar henne fortfarande. Hon kommer alltid att fattas mig. Önskar så att hon hade fått träffa min man och mina underbara ungar. Hon kunde gott ha levt fortfarande hon hade ju bara varit 93 år nu. Genom min relation till min egen farmor vet jag väl hur jag vill har relationen till mina egna barnbarn. Än så länge är det ju bara ett men med tanke på att vi har flera barn kan det ju bli ganska många barnbarn på sikt. Jag tror att alla barn mår bra av att ha vuxna i sitt liv utöver föräldrarna. Genom att ha flera vuxna i livet har barnen också möjlighet att spegla sig mot olika sätt att vara under den egna identitetsprocessen.

Jag blir fantastiskt glad när vi är på besök hos Sofia och Manda tar på sig skorna för att åka med mormor och morfar hem. Det är nog det bästa betyget man kan få tror jag.