När blev jag till jag?

Jag undrar vad det egentligen är som gör att jag har en förkärlek till allt som är lite gammalt? Redan när jag var barn älskade jag att se gamla svartvita matinéfilmer och försökte sedan klä mig lika tjusigt när jag lekte med mina utklädningskläder. Idag är det ju inte så särskilt ovanligt att tänka vintage, loppis och återbruk vilket jag tycker är mycket positivt. Inser också att för egen del är det där inte något nytt utan något som har hängt med sedan tidig barndom. Viss skuld kan nog läggas på mamma som tidigt tog med mig på både loppisar och auktioner, men det mesta är nog faktiskt en del av den egna personligheten. Det är ändå ganska spännande att grundläggande drag i personligheten redan finns där när man börjar skolan. Även om jag givetvis har växt och utvecklats en hel del sedan jag var sju kan jag ändå se att de grundläggande dragen i mitt jag fanns där redan då. Läser mina dagböcker från den tiden och konstaterar att anteckningarna där faktiskt inte är helt olika de jag skriver här på VisaLiza.

 Tonårsdottern som snart fyller arton var som sjuåring ett mycket nyfiket barn som ställde ungefär tvåtusen frågor i timmen och gärna följde med mig på politiska möten. Hon satt tyst och snällt och målade under tiden mötet pågick och verkade inte särskilt intresserad av det som pågick runtomkring henne. På väg hem från mötet kom alltid en strid ström av frågor om vad olika saker betytt och vem som sagt vad och varför. När som femtonåring kom att engagera sig politiskt då var jag inte särskilt förvånad, intresset hade ju funnits där länge. Hon är ju precis samma nyfikna tjej nu som då fast nu har hon drygt tio år mer i livserfarenhet. Kanske är det inte alltid lika tydligt, men jag tror att mycket bär vi med oss genom livet. Vad gäller de yngsta barnen så skulle min gissning vara att tjugo år från nu kommer musik fortsatt ha ett stort utrymme i deras liv. Kanske har jag fel, men det är bara att vänta och se!