Möten som berör

Sedan Nelson Mandela gick bort i torsdags har mina tankar många gånger hamnat om inte i Sydafrika så i Namibia. Ett land som gränsar till Sydafrika och delar mycket av dess historia. Namibia är till ytan dubbelt så stort som Sverige men har en befolkning på knappt två miljoner. I två omgångar har jag varit i Namibia, första gången hösten 2005 och andra gången våren 2008. Det är en plats som gjort intryck och som jag ständigt längtar tillbaka till. Planen var att åka tillbaka nu i höst men jag lyckades inte få till tiden och siktar istället på våren.

Utsikt från Namibias parlament, mot centrala Windhoek

 Båda mina vistelser i Namibia var studierelaterade och kom att handla mycket om politik. Ett ämne som jag ständigt tycks dras till. För mig var det innan jag kom till Namibia svårt att förstå hur mycket av apartheidtiden som faktiskt lever kvar. Hur människor på fullt allvar ser ner på en annan människa på grund av dess hudfärg. Innan Namibia var det också svårt för mig att förstå hur fattiga människor faktiskt kan vara. Visst var jag fullt medveten om vad som definierar absolut fattigdom, men det är en sak att läsa om det i kurslitteraturen och en helt annan att stå framför den verkliga människan.

Jag mötte människor vars öden berörde mig djupt. Ett av de starkaste mötena var en kvinna som jag och min kamrat skulle intervjua. Vi träffades på ett barnhem som hon var volontär på. Det visade sig att huset som barnhemmet låg i från början hade varit hennes eget hem men hon ansåg att de föräldralösa barnen behövde det bättre. Själv var engagerad i en organisation som stöttade misshandlade kvinnor, hon satt i parlamentet och var engagerad i ytterligare en organisation som stöttar kvinnors rättigheter, även homosexuella kvinnors rättigheter. Hon berättade om kampen för frigörelse och för vägen till ett självständigt Namibia. Ett annat möte som berörde var i en helt annan del av Windhoek, då jag intervjuade en av ledarna för en HBTQ-organisation. Han berättade hur hans engagemang och öppenhet med sin homosexualitet inneburit att han inte bara förlorat sitt arbete som lärare utan också misshandlades av sina tidigare arbetskamrater. Det är lätt att ställa sig frågan varför?

Det är ett land med så många kontraster. Ett land vars natur är hänförande vacker och det går inte att se sig mätt på landskapet. Det är också ett land med en blodig historia som är svår att skaka av sig. Kolonialismen har gått hårt fram och då är Namibia ändå ett land som är mer skonat än andra. Självständigheten kom först 1990. Landet man blev självständiga från var Sydafrika . Namibias historia och förtryck är inte lika känt som Sydafrikas men de påminner mycket om varandra. Apartheid var en realitet och det är två unga stater som har svårt att anpassa sig efter självständigheten.

Maggy och jag i Katatura

 Trots kontrasterna mellan det vackra och det svåra längtar jag ständigt tillbaka. Längtar till landet i sig men framförallt de människor jag träffat som kom att bli en del av min familj. Förra året var min namibiska syster Maggy och hennes dotter här och hälsade på oss i Sverige vilket lindrade min längtan. Nu har redan ett år passerat och saknaden är stor.

Begravningsgudstjänst i parlamentsträdgården

Mandelas stundande begravning får mig att tänka på den begravning jag var med på i Namibia. En av de politiker jag intervjuat avled hastigt i sviterna av en astmaattack. Jag bjöds in på begravningen eftersom han precis som jag hör till ett socialdemokratiskt parti. Vi hade träffats många gånger och jag tänkte alltid på honom som en ödmjuk man. Jag visste att han varit engagerad i befrielsekampen och suttit fängslad, men han pratade hellre om framtiden och de drömmar han hade för Namibia. Talen på hans begravning fick mig att förstå vidden av hans engagemang och gärning.

Maggys förlovningsfest

 Intrycken från de båda resorna är många och något jag kommer att bära med mig genom livet. Det har stärkt mig i mitt politiska engagemang och återuppväckte min lite naiva vilja att förändra världen. Att förändra världen var mitt önskemål när jag som femtonåring valde att engagera mig politiskt. Nitton år senare har jag samma önskan och förstår att det är möjligt. På egen hand kan jag inte förändra världen men jag kan bidra till förändringen. Jag kan inte göra allt, men jag kan göra något!

Vilt växande aloe vera i Namibia

I centrala Windhoek finns gatan Nelson Mandela Avenue. Att Mandela var en aktad man även i Namibia förvånade knappast. Han var en stor man väl värd att beundra för hans livsgärning. Lite mer förvånad blev jag över att upptäcka Olof Palme Strasse. Innan min första resa till Namibia visste jag mycket lite om den svenska kopplingen till den namibiska befrielsekampen. Snart visste jag mer och att Palme har fått en gata uppkallad efter sig känns då också som en självklarhet.

Namibia är en märklig plats för mig. När jag är där då är jag hemma samtidigt som jag längtar hem till Sverige, till Hult. När jag är hemma längtar jag ständigt hem till Namibia!