Tålamodskrävande väntan

Få saker är så tålamodskrävande som att spara ut från kort till långt år. Det har gått nästan ett år sedan jag bestämde mig för att jag ville ha långt hår igen och det känns som om jag väntat i evigheter. Tittar i spegeln och känner det som att håret har samma längd som när jag började spara förra året. Målsättningen är att jag skall kunna ha en tjusig håruppsättning i vintagestil på vår bröllopsfest i höst. Även om håret i min mening växer alldeles för långsamt så har det ändå hänt en hel del sedan förra året, dessutom är det långt kvar till september.

Bilden till vänster är från förra året när jag skulle på dop för lilla Vida. Då var hon knappt fyra månader och var bara en liten bebis. Så här ett år senare är hon ett litet busfrö som hellre tycks vilja springa än gå.

Märkligt det där med frisyrer och hur en kan ändra sig. När jag klippte håret kort för många år sedan kändes det nästan som en befrielse. Det var skönt att slippa det där långa håret och istället ha en kort tuff frisyr. Trodde faktiskt inte att jag någonsin skulle vilja ha långt hår igen. Så en dag förra året stod jag och tittade i spegeln samtidigt som jag nålade upp en frisyr inför en fotografering och insåg att jag verkligen längtade efter långt hår igen. Undrar hur länge det dröjer innan jag åter längtar efter kort hår?