Livets klockslag

Lyssnade till en man idag som sa att när vi föds markeras klockslaget då vi blev en del av världen. På samma sätt markeras klockslaget för den stund då vi lämnar livet. Tiden mellan dessa klockslag är helt enkelt livet. Att gå på begravningar är alltid något svårt och än svårare när den som begravs är någon som står hjärtat nära. Döden borde vara en naturlig del av livet eftersom den drabbar oss alla förr eller senare. Fast döden är så definitiv och förändrar livet på ett sätt som inget annat gör.

En begravning handlar inte heller bara om den personen som sörjs just i den stunden. Vid varje ny begravning är det omöjligt att inte blicka bakåt och tänka över tidigare begravningar en varit på och även framåt, vem kommer det att gälla nästa gång. Tanken om den egna dödligheten ligger också nära. Dagens begravning var en av de svåraste jag varit på i hela mitt liv och samtidigt en av de varmaste och finaste. Människan vi begravde var en synnerligen fin människa som för alltid kommer att vara saknad av så många.

I morse gick jag ut i trädgården och plockade blommor för att lägga på kistan. Det blev en kombination av daggkåpa, rönnspirea, kärleksört och ros. Enkelt och mycket passande för människan som lämnat oss. Märkligt det där att det plötsligt fanns rosor att plocka. Rosorna i Hult har inte blommat ordentligt på flera veckor. Så i morse var rosen Katharina Zeimet översållad med nyutslagna blommor. Onekligen rätt dag för den att åter blomma. Hade mina älskade äldsta döttrar med mig idag utöver maken, min syster och mamma. Skönt att kunna dela en svår stund med varandra och kunna finnas där helt utan att ord behövs.