Brevet handlade även om de vänner som stod mig nära och hur jag hoppades att vi alltid skulle vara vänner. Just då kändes vi som vänner för livet men när vi slutade nian och började på olika skolor på gymnasiet tappade vi ganska snart kontakten. Att vi så snart skulle tappa kontakten hade varit en omöjlig tanke för mitt femtonåriga jag. Vi var ju de bästa av vänner och sådana försvinner inte. Idag är det tydligt att även av de bästa av vänner gör olika val som för dem in på vägar som leder bort från varandra. För min del blev SSU en sådan väg och jag valde bort allt annat eftersom jag tyckte att det var så fantastiskt roligt.
Mitt femtonåriga jag hade just varit med i sin allra första valrörelse. Tjugo år senare har jag varit med i många valrörelser, den senaste avslutades ju alldeles nyss. Om mitt trettiofemåriga jag hade kunnat skriva ett brev och skicka tillbaka i tiden då undrar jag vad jag hade skrivit till henne. Främst hade jag nog skrivit att hon inte skulle oroa sig för framtiden. Förvisso har hon många sorger och förluster framför sig. En del av dem har känts omöjliga att bära. Samtidigt väntar henne även mycket glädje och lycka. Jag hade skrivit till henne att hennes största tillgång är hennes förmåga att hantera det som är svårt och att hon aldrig ger upp. Att det är egenskaper som kommer göra att allt går bra för henne. vem vet kanske borde jag skriva ett brev till mitt femtiofemåriga jag så jag får göra om den här upplevelsen om tjugo år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar