Sen blir allt som vanligt

På onsdag skall vi begrava min pappa vilket känns helt ofattbart. På fredag har det gått en månad sedan han gick bort och jag har nog fortfarande inte förstått att han verkligen är borta. Insåg igår att jag väntar på att begravningen skall vara över så allt kan bli normalt igen. Att livet kan bli som vanligt. Märkligt att tänka så eftersom det inte kommer att bli som vanligt igen. Livet kommer förvisso att gå vidare men det kommer vara annorlunda. Så småningom kommer det att åter kännas som vanlig vardag men nu är det en tillvaro med saknad. De sista två åren bodde pappa i sort sett hos oss vilket gör hans frånvaro tydligt märkbar. De flesta av våra veckorutiner var även pappa en del av. När vi var och handlade då handlade vi även till honom, vi åt middag tillsammans flera gånger i veckan och när han flyttade in i sin lägenhet tittade vi förbi nästan varje dag. Sedan han gick bort har det varit mycket som skall hanteras och planeras. En begravning måste ordnas och samtal måste ringas. Jag märker att jag fått märkligt dålig förmåga att ta tag i saker vilket annars brukar vara min styrka. Just nu blir saker liggandes, en del av dem viktiga men det är som inte möjligt att ta tag i dem. Att förlora sina föräldrar hör till livet, det är något som kommer att ske förr eller senare. Med tanke på att min pappa varit svårt sjuk i hela mitt liv är jag verkligen tacksam över att det är först nu han är borta. Även om det är en naturlig del av livet så känns det inte mindre jobbigt. Nyss var han här, nu är han borta och på onsdag skall vi hedra hans liv och ta ett gemensamt farväl.