Förra söndagen

Det är fortfarande ljust ute och så pass varmt att jag kan ha fönstret öppet och höra fåglarna utanför. Den varmare temperaturen gör att förra söndagen inte känns så avlägsen trots att avståndet mellan Hult och Zadar är långt.

Förra söndagen drack vi elvakaffe med utsikt över Adriatiska havet. Parken intill var fylld av söndagslediga människor och hela tiden hördes någon av Zadars alla kyrkklockor. Det kändes så märkligt att faktiskt vara där på den där platsen som vi i flera veckor hade drömt om.

Vi hittade en park i staden och njöt av all blomsterprakt som fanns där. Så härligt att få provsmaka lite även på den senare delen av våren. Tulpaner är verkligen vackra och nu längtar jag efter att de skall blomma även i Hult.

När kvällen kom promenerade vi längs kajen och såg den mest spektakulära solnedgång. Även efter att solen gått ner var himlen fylld av vackra färger och oändligt vacker. Vi dröjde oss kvar tills dess det blivit mörkt innan vi fortsatte vår promenad. Det finns något särskilt med att ta sig tiden att betrakta solnedgången. Undrar om en skulle tröttna på solnedgången om en hade tillgång till denna fantastiska vy varje dag? Jag tror faktiskt inte att det är möjligt. Kanske är det snarare så att den skulle bli till dagens tid för eftertanke och kontemplation. Sedan förra söndagen har jag hunnit spendera några härliga dagar i Zadar, varit hemma och arbetat med trädgården och dessutom tillbringat hela helgen på Viskadalens folkhögskola. Nu är jag helt fylld av alla intryck från den senaste veckan och skulle egentligen behöva några dagars ledighet för att kunna sortera tankar.