Under ekarnas kronor

Det finns några platser som är så där sanslöst vackra. Som jag verkligen kan längta efter att besöka och ofta tänker på. En av dessa platser är märkligt nog en plats som jag passerar i stort sett varje dag. När jag kommer farande med bilen hinner jag dock inte att njuta så mycket av platsens skönhet. En stor fördel med platsen är att det bara krävs att jag parkerar bilen på väg hem och tar en kort promenad för att kunna njuta av en otroligt vacker plats.

Här är vackert året om men kanske är det som vackrast nu när vitsipporna blommar. Det är då min absoluta favoritplats att fotografera. Förra året var vi där lite tidigare och då hade träden ännu inte börjat slå ut.

Tänk så härligt med en plats med ekarnas kronor som tak och ett golv bestående av blommande vitsippor. Dessutom med utsikt över Kärnsjön. Vi hoppades så på att vädret skulle vara fint efter söndagens träning så vi kunde ha en picknick bland vitsipporna. Det såg mörkt ut men så på vägen hem skingrades molnen och vi fick en härlig stund i solen.

Igår var det bara en antydan till grönt i träden men när jag åkte förbi idag var det nästan helt grönt. Det går onekligen fort när våren väl har fått fäste. Det märks även här hemma i Hult där det börjar titta upp grönt lite här och var i våra odlingslådor.

Jag älskar den här tiden när grönskan är alldeles ny och det nästan känns som magi att våren har kommit åter. Snart har vi vant oss men egentligen är det ju alldeles fantastiskt att våren kommer åter varje år.

Vinterns stormar gick hårt åt oss i Hult och härjade även i vår vitsippsbacke. En av de gigantiska ekarna hade rasat ner mot sjön. Nästan ofattbart hur något kan rå på ett sådant träd. Det finns en känsla av oändlighet när det gäller stora ekar tycker jag. Det är något märkligt i att veta att de kan leva och växa samtidigt som generation efter generation av människor passerar förbi dem.