På katters vis

Det är kväll och katten Elvis kommer och gör mig sällskap i fåtöljen. Där vi är vill Elvis också vara. De andra fyra katterna i Hult är förvisso tillgivna även de men inte på samma sätt som denna katt. Han är med oss hela dagarna och trivs gott med våra hundar. Ibland tänker jag att han kanske inte vet om att han är just en katt utan kanske tror att han är en hund. Har tidigare skrivit om vår mirakelkatt som överlevde när hans mamma dog när han bara var dagar gammal. Han flaskmatades för att överleva och jag tror att den närheten med människor på det sättet när han var kattunge har präglat honom starkt. Vi fick honom när han bara var fyra veckor gammal vilket egentligen är alldeles för tidigt.

Det har gått två och ett halvt år sedan vi fick veta att Elvis har ett förstorat hjärta och lungödem och med det var döende. Han fortsätter dock att vara vår mirakelkatt och mår gott. Han har ju ingen aning om att han är sjuk och tur är väl det. Kanske är det så att vi människor tenderar att fokusera på det som gör livet svårt för oss istället för att leva livet. Om Elvis visste om att han var döende skulle han kanske hantera livet på ett annat sätt. Nu vet han inte det och gör varje dag på katters vis.

Elvis har mycket att lära mig om livet. Jag tenderar nämligen att oroa mig för sådant jag inte kan påverka. Han lär mig att vara mer i nuet och se till att verkligen leva. Vi är tacksamma för varje dag vi har honom kvar, men det där borde ju egentligen gälla livet i stort. Varje dag är en gåva och bör hanteras på bästa sätt. Enligt Elvis är bästa sätt att spana i trädgården, äta lite, sova lite, ta en tur till i trädgården, få någon att klappa honom, sova lite....