Mina vuxna barn

Det är en märklig fas i livet när ens barn har blivit vuxna. När de är självständiga individer som inte längre bor under samma tak som en själv. Å ena sidan måste en då som förälder släppa taget och acceptera att ens barn kommer att göra sina egna val. Det är dessutom alldeles nödvändigt att de får göra de där valen och att jag lär mig att bita mig i tungan och vara tyst även om jag tror att de kanske gör ett felaktigt val. Som förälder vill en ju sina barns bästa och vill inget hellre än att allt skall gå bra för dem. Samtidigt om jag tittar bakåt kan jag också konstatera att det är genom de felaktiga valen och de många misstagen som jag har gjort viktiga livslärdomar.

Alltså är det bara att konstatera att mitt jobb med att uppfostra dem är klart, nu handlar det istället om att finnas och stötta när det behövs. Fast främst handlar det om att skapa en ny relation med barnen, en där vi alla tre är vuxna. Spännande och lite skrämmande på en och samma gång. Samtidigt har jag ju gjort den här resan förut, fast då var jag barnet som blivit vuxet och skulle skapa mig en ny relation till mina föräldrar. Det har ju hunnit gå ett antal år sedan dess och jag konstaterar att det trots allt ligger något trösterikt i att för ens föräldrar är en alltid liten. När jag var yngre gjorde detta mig mycket frustrerad och irriterad. Tänk att de aldrig kunde förstå att jag var gammal nog att fatta mina egna beslut! Idag när jag själv har vuxna barn känns det där snarare som en omtanke och en trygghet. Att trots att jag är vuxen ville mina föräldrar vara delaktiga i mitt liv och mina beslut. Alltså försöker jag att vara en närvarande mamma som biter mig i tungan för att inte för ofta protestera mot barnens beslut. Tänk dessutom så många gånger som de redan har motbevisat mig genom att beslut jag inte trott på har visat sig vara riktigt kloka! Dessutom sträcker jag på mig ordentligt och tänker att om jag någon gång har en dålig dag och tvivlar på mig själv då är våra flickor ett kvitto på något som vi har gjort riktigt bra. Onekligen en bra självförtroendeboost!

Inser att jag den senaste tiden har funderat mycket kring just det här med föräldraskap och relationen mellan barn och föräldrar. Nästa vecka har det gått ett år sedan min egen pappa gick bort och en sådan förlust gör en liten och vilsen. Jag tycker att det fortfarande är svårt att förstå och acceptera att han faktiskt är borta. Samtidigt som jag förlorade den relationen har jag idag två vuxna barn som jag har fått en förändrad relation till. Tänk dessutom att dessa tjejer är så starka och självständiga på ett sätt jag inte var i deras ålder. De får mig att vilja utmana mig själv och pröva nya vägar i livet!

Mina äldsta döttrar och jag