Sedan i höstas är jag inne i processen att hantera min ofrivilliga barnlöshet på allvar. I höstas, ganska kort efter mitt andra missfall kände jag en märklig befrielse. Kan låta märkligt men det var verkligen befriande att veta att det för min del inte kommer att bli några biologiska barn. Att det inte finns något att hoppas på och att jag nu var fri att gå vidare. Hur smärtsamt det än är att veta känns vetskapen betryggande och lättare att hantera än att leva i ovisshet. Själva begreppet ofrivillig barnlöshet blir även det lite märkligt för mig eftersom jag ju faktiskt har barn, jag har bara inte några biologiska barn. Jag har följt mina fyra flickor genom livet så här långt och de två äldsta är ju redan vuxna. De första åren har jag dock missat. De där småbarnsåren som förvisso innehåller mycket jobbigt men också tycks vara en fantastisk tid. Får lite glimtar av den världen när jag besöker bästa kompisen och hennes treåriga dotter. Treåringen berättade sist vi sågs att hon har känt mig länge. Det har hon helt rätt i eftersom jag har känt henne i hela hennes liv. Det är verkligen en förmån att få följa hennes utveckling och höra om allt hon har att berätta. En treårings perspektiv på världen är aldrig tråkiga att lyssna till! Tänker att jag ändå är lyckligt lottad som har förmånen att ha en treårig kompis som kan dela med sig av sina tankar och funderingar. Då tänker jag att de där missade åren inte spelar så stor roll ändå. Att jag får uppleva delar av dem och det dessutom utan vakna nätter och VAB.
Sen kommer de där dagarna då det är betydligt svårare att hantera det där lilla begreppet aldrig. Jag kommer aldrig att få några biologiska barn och den självklarheten som det föräldraskapet innebär. Att ta in den tanken kan vissa dagar vara helt okej och helt överväldigande andra dagar. Som den där dagen på stranden vid öknen när min fyraåriga systerdotter sträckte sig efter min hand och vi strosade längs stranden. Plötsligt stannade hon upp för att rita i sanden det saknades nämligen ett hus precis där menade hon. När huset var färdigt släppte hon min hand och sprang den sista biten fram till vattnet. Jag var alldeles för långsam och hon ropade åt mig att skynda mig. Väl framme tog hon min hand igen och vi tog steget ut i det kalla vattnet. Så där hissnande kallt men ändå härligt. I den stunden kände jag en oerhörd saknad över barnen som inte blev och upplevelserna som vi aldrig kommer att dela. Jag är innerligt tacksam över de barn jag har och alla våra minnen, men de där upplevelserna som aldrig blev kommer jag nog alltid att sörja över. Tänker att det som inte blev påminner på många sätt om sorgen efter de människor en har älskat. Att sorgen kommer alltid att finnas där. Stark och överväldigande i början men med åren lättare att hantera och något som en vänjer sig vid. Det är märkliga är ju att en vänjer sig även vid saknad!
Men vad vackert skrivet! Nu fick du mig att gråta en skvätt. Livet är ju så mycket. Både det som blev och det som aldrig blev. Har själv insett att när man blir äldre (ok 36 är väl inte så väääldans gammalt men lite visare blir man nog) kommer tankarna på just det där som aldrig blev. Men det som blev istället och som blev väldigt bra det med. Jag tror att om en inte har upplevt ofrivillig barnlöshet själv är det omöjligt att säga att man förstår, när man själv har barn. Men jag kan tänka mig att det handlar om en slags sorg. Och sorg måste få komma upp till ytan. Sorg tar tid och är inget man bara skjuter undan. Men sorg är även dagar av glädje och stunder då livet ändå känns bra. Sorg kan vara både skratt och gråt. Så ta den tid du behöver för att bearbeta. Gråt när du vill men skratta ofta. Och precis som du skriver, njut även av de stunder du har med den stora härliga familj du faktiskt har. Kram!
SvaraRadera