Livsförändring, skuld och skam

Den här dagen markerar en årsdag för mig, det var nämligen idag för fyra år sedan som jag skrevs in på Näl för att påbörja en livsförändrande resa. För fyra år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur annorlunda mitt liv skulle bli efter min gastric bypass. Då hade jag precis fått besked om att jag var godkänd för operation och väntade på ett datum för när det skulle ske. Att operationen innebar att jag skulle gå ner i vikt såg jag i det närmaste som en bisats. Det som gjorde att jag tog steget var dels möjligheten att få en bättre hälsa samt att kvalificera för fertilitetsbehandlingar.

Jag trodde jag var väl förberedd på hur livet skulle förändras men konstaterar att det var jag inte. Det har gått snart fyra år sedan min operation, jag har minskat från storlek 50/52 till 38/40 och har i stort sett inte några komplikationer. Känner mig varje dag tacksam över att ha fått möjligheten att förändra mitt liv. Samtidigt är den där tacksamheten tveeggad. Även om jag känner mig glad och tacksam känner jag också ett krav på mig själv att visa att jag verkligen tar tillvara på möjligheten. Att jag helt enkelt inte slarvar bort alla de skattepengar som operationen har kostat.

Det som kanske är den största förändringen i livet är trots allt inte den förändrade vikten utan istället vad min kropp orkar med. Jag har en kropp som orkar springa en mil, som orkar att lyfta tunga vikter och har upptäckt att boxning är fantastiskt roligt. Trivs med utmaningen som träningen erbjuder, att ständigt kunna utmanas att orka lite mer eller att testa något nytt. Älskar träningen men känner lätt en känsla av skuld och skam om jag väljer att hoppa över träningen. För mig blir inte ett missat träningspass bara ett missat träningstillfälle. För mig blir det till ett misslyckande och en känsla av inte hålla måttet. Att ha dålig karaktär och med det snart åter riskera att drabbas av övervikt. Inte särskilt logiskt och inte heller särskilt vettigt men likväl tankar som smyger sig på. Att gå ner i vikt är så mycket mer än själva viktnedgången. Jag känner mig fortfarande överviktig. Glömmer mig när jag ska köpa kläder och tittar på storlekar som är alldeles för stora. Processen att skapa en ny bild av mig själv tycks ta betydligt längre tid än det har tagit att förändras kroppsligen. Samtidigt är det inte identiteten som smal människa jag söker. Att vara smal har egentligen inte någon som helst betydelse. Att ha en kropp som är stark och som klarar de utmaningar jag vill pröva det har betydelse. Att springa en mil var ett av mina livsmål och då måste nästa logiska steg vara att se om jag klarar två mil tänker jag.

Till vänster jag i Swakopmund i februari 2008, till höger jag i samma stad i november 2015