Varför jag gör det jag gör

Under vårterminen 2013 ägnade jag mig åt att skriva på min mastersuppsats i etnologi. Eller snarare så att det var det jag skulle ägna min tid till. Istället kom livet emellan, min pappa var svårt sjuk och började tillbringa allt mer tid hemma i Hult. Det gjorde att jag hade förmånen att spendera min fars sista tid tillsammans med honom vilket onekligen var både fint och värdefullt. Fast skall jag vara helt ärlig var det inte bara livet som gjorde att den där uppsatsen aldrig blev klar. Mitt ämne var verkligen extremt tråkigt. Jag skrev om hur kulturarv kan användas för att skapa boendeattraktivitet. Borde ju egentligen vara ett spännande ämne men det var verkligen inte det. Så gick tiden och jag började allt mer acceptera att den där uppsatsen aldrig skulle bli klar. Jag skulle helt enkelt inte bli färdig med min utbildning eller ta ut min examen.

Väggmålning utanför Community House i Kapstaden

Så for jag till Kapstaden i höstas och med det förändrades allt. Minns första gången när jag klev in i Community House där utbildningen hölls och genast slogs av att det kändes som att jag befann mig mitt i historien. Kampen under apartheidtiden är levande gestaltad på väggarna i Community House och det går inte att värja sig ens om en skulle önska. Redan under den första dagen började jag att skriva observationer, inte bara anteckningar från utbildningens pass utan verkligen etnologiska observationer. Om hur människor rörde i sig i rummet om det sociala samspelet, allt det där som verkligen intresserar mig som etnolog. Just där och då såg jag dem som dagboksanteckningar, typ förstärkta minnesanteckningar. Som något för min egen skull helt enkelt.

En av väggarna i Community House

Så gick tiden, jag fortsatte från Kapstaden till Windhoek i Namibia och vidare till Swakopmund. For sedan så hem till Sverige, firade jul och var plötsligt ledig. Ägnade den där lediga tiden till att börja redigera bilder från Sydafrika och Namibia. Åter slogs jag av den där känslan av att befinna mig i historiens mitt, att en plats fick mig att känna av de processer och den verksamhet som brukade rymmas inom dess väggar. Det om något borde ju vara ett kulturarv tänkte jag, ett immateriellt sådant men ändå ett kulturarv.

En av föreäsningssalarna på Community House

Så såg jag då den där röda tråden i min utbildning som jag hade sökt. Den som inleddes i Namibia hösten 2005 då jag skrev kandidatuppsats om tre namibiska kvinnoorganisationer och som fortsatte med att jag under vårterminen 2008 var utbytesstudent i Namibia. Den delen av världen har alltid legat mitt hjärta närmast och just Namibia kommer jag alltid att betrakta som mitt andra hem. Det var ju också därför jag sökte utbildningen i Kapstaden, för att få möjligheten att åter arbeta med de frågor och den del av världen som engagerar mig som mest. Klart att det var tråkigt att skriva om kulturarv och boendeattraktivitet, det var ju helt fel ämne! Nu skriver jag då istället om folkbildning som immateriellt kulturarv och med ett särskilt fokus på utbildningen jag gått genom ABF.

Namibia

Har under våren genomfört en rad intervjuer och fått förmånen att höra om andra människors erfarenheter och upplevelser. Det där är onekligen något värdefullt! Vi har inte gått utbildningen tillsammans men vi delar en erfarenhet och vi delar kopplingen till en plats. Jag har så många fina berättelser att det är nu det riktigt svåra inleds. Att avgränsa, att prioritera och välja ut i ett material som med lätthet skulle kunna bli till en hel avhandling. Känner mig verkligen tacksam över den berättelseskatt som jag nu huserar över, men också mån om att lyfta dem och göra dem rättvisa. Människors berättelser är ju i grund och botten det som förändrar världen, som påverkar andra att utföra stordåd. Jag är tveksam till om jag hade fortsatt att engagera mig politiskt om det inte varit för den där första resan till Namibia tillsammans med en vän. Där och då blev det så otroligt tydligt varför politiskt engagemang är alldeles nödvändigt. På samma sätt blev det i höstas tydligt hur folkbildningen är en otroligt viktig kugge i arbetet med att förändra världen. Just därför gör jag det jag gör!

Langa i Kapstaden

Tidigare kände jag att jag inte visste hur jag skulle överleva att inte återse Namibia. Det hela handlade mycket om mitt eget förhållande till platsen och om min egen upplevelse som jag var helt uppfylld av. Idag ser jag annorlunda på det hela. Förvisso skulle jag gärna återse både Namibia och Kapstaden men det handlar inte längre om min egen upplevelse. Genom min uppsats förvaltar jag andras upplevelser och genom folkbildningen är det möjligt att väcka människors intresse här hemma. Att få andra att förstå hur lyckligt lottade vi är som råkar vara födda på en trygg och rik plats. Att det inte är en självklarhet och att vi tillsammans kan göra en annan värld möjlig!