Stillhet mitt i ingenstans

Trots att jag är ateist är jag märkligt förtjust i kyrkor. Det finns en stillhet i kyrkan som jag verkligen tycker om och som är samma vart jag än i världen hamnar. Själva byggnaden i sig manar till stillhet och eftertanke vilket onekligen kan behövas ibland. Dessutom är de flesta kyrkor riktigt vackra byggnader och representerar en viktig mötesplats för många människor.

Namibias öken frammanar nästan samma känsla hos mig som en kyrka. Det är något mycket speciellt med just öknen. Du blir ett med sanden och det enda som finns där är du, sanden och den intensivt blå himmeln.

På vägen mellan Swakopmund och Windhoek i Namibia finns ett litet samhälle som heter Usakos. Det är ett mycket litet samhälle men bussen som färdas mellan de båda lite större städerna gör ett av sina stopp där. Där finns en bensinstation men också en kyrka mitt ute i ingenstans.

Usakos ligger mitt i öknen och det är svårt att föreställa sig någon form av vardagsliv eller ens någon form av liv där. Det är plågsamt varmt och en önskar helst bara att snart vara på väg därifrån igen och att bussens AC skall fungera.

Fast den där kyrkan är något särskilt där den ligger mitt i öknens sand. Plötsligt kändes inte värmen lika plågsam och det blev tydligt att människor lever sina liv även i Usakos. Här pågår vardagen precis som i Hult eller Malmö eller Uddevalla, det råkar bara vara lite varmare.

När vi svänger ut från Usakos ser jag till sist några av de människor som där lever sina liv. Undrar om kyrkan är viktig för dem. Den gjorde ett märkligt djupt intryck på mig i alla fall.