Passar inte riktigt in

Det är en lite märklig situation det här att vara ofrivilligt barnlös och ändå ha barn. Eftersom jag inte är biologisk mamma till de barn jag har räknas inte mitt föräldraskap märkligt nog inte fullt ut. Som mamman som efter några veckor anser att hon har mer mammaerfarenhet än vad jag har efter 13 år. Som hävdar att: Liza det är skillnad när du fött dina barn själv, hade du haft barn hade du förstått! Genom åren har jag också märkligt ofta fått frågan: men vill du inte ha riktiga barn? På vilket sätt är mina barn mindre riktiga för att vi inte har ett biologiskt band oss emellan?

Det är onekligen en sorg för mig att vara ofrivilligt barnlös. Jag sörjer inte att jag inte har biologiska barn men jag sörjer att inte ha fått möjligheten att vara med från början och genom barndomens alla faser. Jag sörjer också över de barn som inte blev,de barn jag förlorade innan de ens hade fötts. Förvisso tidigt i graviditeten men ändå en förlorad framtid och barn som jag aldrig fick veta vilka de skulle ha blivit. Tanken var ju att de skulle vara en del av mitt liv under resten av min levnad. Istället kom de att bli till parenteser i tillvaron.

Har under året sökt mig till grupper på bland annat Facebook för just ofrivilligt barnlösa som befinner sig på andra sidan alla försök att bli med barn. Där mottas inte min sorg på allvar. Får frågan om jag verkligen hör hemma i gruppen eftersom jag faktiskt har barn och således inte är barnlös. Här gör mitt föräldraskap att min sorg inte tas på allvar.

Det är märkligt vilket behov vi människor har att sätta etiketter och sortera andra människor. Det borde ju räcka med den egna upplevelsen för att en skall tas på allvar. Typ dela min sorg fast vi har olika erfarenheter. Acceptera mitt föräldraskap fast det inte ser ut på samma sätt som ditt gör! Det riktigt svåra i livet är väl just det där med att acceptera det en inte kan råda över. Det är ju så mycket som vi faktiskt kan påverka och styra över att det är lätt att tro att allt är möjligt. Allt är inte möjligt men det är möjligt att gå vidare och skapa nya drömmar. Sorg tar tid och en måste ge sig själv tid att sörja för att kunna ta nästa steg. Att passa in i andras föreställningar om hur något skall vara är inte ett måste, men ibland skulle det göra tillvaron något enklare känns det som.