Ständigt denna rastlöshet

Jag är tämligen rastlös som person och brukar skylla det på min pappa som var sjöman. Just ett yrke kan kanske inte skapa rastlöshet hos nästa generation. Däremot gjorde hans yrke att jag växte upp med historier om platser världen över. Det verkade ju dessutom fullt rimligt att jag skulle kunna åka till dem, min pappa hade ju redan varit där. Tänker att det där är nog den största gåvan han har gett mig. Att se världen som möjlig och fullt rimlig för mig att se.

Zadar i Kroatien

Något jag har insett under mina egna resor är att jag tycker om att återvända. Att inte bara se en plats en enda gång. Jag tycker om att ha platser att återvända till och ha möjligheten att upptäcka mer än vid ett första besök. Att få möjligheten att skaffa mig vanor och favoriter. Vissa platser känns självklara att återvända till. Zadar är en sådan plats. Den här solnedgången gjorde att jag redan innan jag lämnade staden började fundera över när det var möjligt att återvända. När jag återvände var jag nästan orolig att jag skulle bli besviken över solnedgången. Var den verkligen så magisk som jag mindes den? Ja den var verkligen precis så magisk.

Krakow i Polen

Krakow är också en sådan plats som jag känner att jag inte är färdig med. Var där för ganska precis två år sedan och tänker ofta på staden, på människorna jag mötte där och alla intryck. Har däremot inte någon brådska utan tänker att Krakow lär finnas kvar och när möjlighet finns då far jag tillbaka.

Rom i Italien

När jag precis tagit studenten besökte jag Rom. Det var ett tämligen intensivt besök på fyra timmar och jag önskade i många år att jag haft möjlighet att att se staden ordentligt. Det tog ganska många år innan jag hade möjlighet att återse staden. Ägnade några dagar till att promenera, promenera och promenera. Såg massor, upplevde allt det där som jag tänkt att jag ville uppleva och kände sedan att jag var färdig med staden. Vem vet kanske vill jag någon gång återvända men just nu känns det som att jag faktiskt har sett och gjort precis det jag ville och det känns bra så.

Edinburgh i Skottland

Edinburgh är nästa stad att återse. Redan nu på lördag för att vara exakt. Det var den första platsen jag reste till på egen hand. Då skulle jag fylla 13 år och åkte på scoutläger i en vecka och bodde sedan hemma hos en skotsk familj i ytterligare en vecka. En otrolig upplevelse som jag för alltid kommer att bära med mig. Tänker att det kanske är den känslan jag söker varje gång jag återvänder till staden. Den där känslan av sitt livs första äventyr.

Utanför Kapstaden i Sydafrika

Tänker att jag nog fortfarande söker den där känslan av det första stora äventyret. När jag for till Namibia första gången för drygt tio år sedan var det den längsta resan jag någonsin gjort. Kände mig smått skräckslagen inför det okända och på samma gång alldeles förtjust inför allt det okända. Skräckblandad förtjusning helt enkelt. Sedan dess har jag återvänt till Namibia och till Sydafrika men det var nog första gången när jag var där förra året som jag förstod på allvar vad det handlade om.

Swakopmund i Namibia

Förvisso var det fantastiska vyer och naturupplevelser men det stora var alla de människor jag mötte. Allt engagemang och vilja att förändra tillvaron. Kände mig stärkt i mitt engagemang och en ödmjukhet inför livets skörhet. Att leva ett tryggt och ordnat liv är inte en självklarhet, men trots det finns utrymme att kämpa för förändring. Inte bara för sin egen tillvaro utan också för andras. Det där bär jag med mig, inser att det är därför jag ständigt längtar tillbaka och det är därför jag till våren ska åka tillbaka. Inte för att i första hand uppleva de vackra vyerna utan för att möta de människor som inspirerar mig och får mig att fortsätta vilja förändra världen.