Idag för ett år sedan vaknade jag tidigt om morgonen på ett hotell i Windhoek i Namibia. Kände mig lite omtumlad av alla upplevelser från de två veckor jag tillbringat i Kapstaden och av känslan att vara ensam. I över två veckor hade jag i stort sett inte varit ensam alls. Dagarna tillbringades på kurs och sedan delade jag boende med mina kurskamrater. Därför var det en märklig känsla att helt ensam fara till flygplatsen i Kapstaden och sedan ta ett plan på egen hand till Namibia. Den där måndagsmorgonen för ett år sedan vaknade jag tidigt på samma sätt som jag gjort hittills under resan. Skillnaden var att jag åt frukost ensam istället för tillsammans med Malin som även hon var morgonpigg. Efter frukosten packade jag ihop mina tillhörigheter och tog en buss genom öknen med Swakopmund som destination. Det var en resa på flera timmar på den skumpigaste av vägar. Vid sista stoppet såg jag plötsligt någon jag kände igen. Där var hon, Maggy min namibiska syster! Hon och hennes familj kom och mötte mig dryga timmen från Swakopmund. Är nog ett av de finaste välkomnande jag fått i mitt liv.
Så kom jag till sist till staden där havet möter öknen. En plats där jag varit förut men då inte haft tillräckligt med tid för att verkligen känna in platsen.
Det blev långsamma dagar med mycket familjetid, strosande längs havet och gott om tid att njuta av tillvaron. En total kontrast mot det tempo som mitt liv annars präglas av. Alldeles nödvändigt eftersom jag var sjuk under hela vistelsen. Att vara just där var precis vad jag behövde där och då för att processa allt jag varit med om och att få tid att verkligen umgås och ta igen förlorad tid. Inte helt enkelt det här med att bo i olika världsdelar.
Att tempot var lägre var alldeles nödvändigt efter den tidigare delen på resan. Det betyder däremot inte att upplevelserna var färre. Att tillbringa en dag på stranden och se vågorna slå mot sanden är en upplevelse och lite av en konst. Att känna hur du andas i takt med havet och hur sanden är varm mot huden.
Att vara en del av en familj och ett annat vardagsliv är svårare än vad en kan tro. Samtidigt är det smått fantastiskt att få vara med om. Att få möta upp vid förskolan vid dagens slut, att ta en promenad längs stranden och sedan handla lite till kvällens middag. Äta tillsammans och titta på TV och diskutera nyheterna tillsammans. Se hur väderprognosen bjuder på regn över hela södra Afrika utom just där vi var. Hos oss hade det inte regnat på två år och ämnet både oroade och engagerade.
Viktigast av allt var förmånen att hålla handen och vinna tilliten hos en femåring som inte träffat mig på flera år. Hon, hennes föräldrar, vardagen, ökensanden och havet allt det där sammantaget gör att en bit av mitt hjärta lämnades kvar. För att hjärtat skall vara helt måste jag helt enkelt ständigt återvända!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar