Han fattas mig!

Fars dag idag och för andra gången passerar den här dagen utan att min egen far finns med. Förra året reflekterade jag inte ens över dagen. Då befann jag mig i Kapstaden och skulle fortsätta till Namibia och var helt uppfylld av den upplevelsen. I år är jag hemma och konstaterar att den här dagen som egentligen aldrig varit viktig för mig plötsligt känns vemodig. Min far och jag hade inte en enkel relation till varandra. Det främsta skälet är nog egentligen att vi var alldeles för lika. Det där gjorde att vi ständigt blev ovänner när jag växte upp, särskilt under tonårstiden. Vår relation var också präglad av att min far valde att ta ett steg åt sidan och inte vara aktivt närvarande under lång tid. Under flera år hade jag en förälder som jag sällan talade med och knappt kände att jag egentligen visste vem han var som människa.

Det finns de som hävdar att människor inte kan ändras och att en helt enkelt får gilla läget och acceptera det för vad det är. Min pappa och jag fick en chans att förändra vår relation och lärde känna varandra på nytt. Det var inte enkelt, särskilt inte som det var alldeles nödvändigt att prata om allt det svåra och hur sviken och övergiven jag känt mig under lång tid. Det var inte enkelt men det var helt rätt och ledde fram till nya insikter för både mig och för min far. Vi var båda förändrade och från det kunde vi bygga en ny relation. På så vis fick vi några riktigt fina år tillsammans och mina barn fick lära känna sin morfar. Känns också fint att skicka med som erfarenhet till barnen att även det som kan tyckas omöjligt att förändra faktiskt kan vara möjligt. Är innerligt tacksam över att vi gav oss själva chansen att börja om. Genom det är min far en människas närvaro som jag sörjer varje dag. Han fattas mig och min familj

Pappa och Ida sommaren 2013