Vemod i polyester

Går igenom gamla bilder och hittar en bild som jag faktiskt glömt bort. Den är från våren 2013 och det är dottern Anna som är fotografen. Märkligt att se sig själv på bild men nästan inte känna igen sig. Sällan jag ser så allvarlig ut på bild. Det ligger ett vemod i bilden som förstärks av att den är i svartvitt. Det är onekligen något spännande i hur en bild helt kan förändras beroende på om den är i färg eller ej. Jag tycker mycket om just svartvita bilder eftersom avsaknaden av färg ger dem ett extra djup och öppnar upp för fler tolkningar.

Den där dagen skulle vi fotografera en blå vintageklänning som jag fyndat, men ingenting ville gå riktigt rätt. Klänningen är från 60-talet och i polyester, det var attans varmt den där dagen och dessutom ville håret inte alls som jag ville. För den som undrar vad värmen har med det hela att göra så är polyester allt annat än trevligt när det är varmt eftersom det är ett material som inte alls andas. Håret fick jag råda bot på med en sjal i håret och fick för första gång till det så där tjusigt som jag alltid önskat. Det är ju så fint med sjal i håret men fram tills dess hade jag inte lyckats få till det på rätt sätt. Vad gällde klänningen var det bara att härda ut tills dess fotograferingen var avklarad och jag äntligen kunde byta kläder. Konstaterar att den där klänningen hänger långt in i klädkammaren men att det nu är precis rätt tid att plocka fram den igen. Hösten har sina fördelar kylan till trots!

Kanske var det just den där kombinationen av polyester och värme som gjorde bilden så bra. Den får ju till och med mig att undra vilka vemodiga tankar jag tänker på i den stunden.