Jag älskar nog vemodet mest

Jag kan verkligen förlora mig i bilder, både i fotografier och i tavlor. Jag funderar över berättelserna bakom bilden, om människorna de föreställer eller stunderna de förevigar. Vilka är platserna som råkat fastna just på den där bilden. Jag har en tavla här hemma som följt mig genom livet. När jag var barn hängde den på väggen i vårt vardagsrum. Det var en tavla i dova färger som föreställde två människor i båt och en människa i en hydda. Det fanns ett viss vemod i bilden som förstärktes av färgerna. Det enda jag visste om tavlan var att min far köpt den i södra Afrika, i Namibia trodde han, på en av sina många resor som sjöman. För mig var det ett tämligen abstrakt land då men det långa avståndet och tavlans vemod kittlade min fantasi och jag kunde ägna timmar åt att titta på den där tavla och skapa mina egna berättelser kring den. Kanske är den där tavla orsaken till att jag kände mig hemma första gången jag landade i Namibia. Platsen hade ju trots allt följt mig sedan jag var riktigt liten. Numera står tavlan i ett förråd här hemma, hittar inte riktigt någon plats där den passar in just nu. Däremot skall den åter få komma upp på en vägg här i huset i Hult.

Just vemod gör en bild intressant tycker jag. Solsken och glädje är enkelt att förhålla sig till, men vemodet är lite svårare. Det kräver att du öppnar dörren och är beredd innan du släpper det innanför tröskeln. Samtidigt är vemodet en viktig del av livet. Det ger balans till lycka och välbefinnande vilket jag tror är nödvändigt för att en skall uppskatta livets alla delar. Kanske är det därför jag älskar bilder med ett visst vemod mest.

En solig sommarmorgon vid Ales stenar men ändå ett visst vemod i bilden