Jag vet vem trollet är!

Vart en än vänder sig på nätet finns de otrevliga kommentarerna där. Om en butik gör reklam för något finns det genast ett gäng kommentatörer som har åsikter. Somliga helt oskylda medan andra både hätska och hatiska. De flesta kommentarsfält har en tendens att fullkomligt spåra ur med påhopp och andra otrevligheter. Det spelar inte så stor roll vilket ämnet är, allt tycks vara en anledning att sprida hat omkring sig. Förr var det möjligt att vara helt anonym när en kommenterade men så är oftast inte fallet idag. Allt som oftast sker kommenterandet på Facebook alternativt att den som kommenterar måste vara inloggad med Facebook. Det innebär att alla dina vänner och egentligen hela världen har möjlighet att se vad som kommenteras.

Det är lätt att förlora hoppet om mänskligheten när en läser de där kommentarsfälten. Hur kan det ens vara möjligt att hata så mycket? Trots det väljer jag ganska ofta att läsa kommentarer. Tänker att det är bättre att veta hur det är än att blunda för verkligheten. Det är lätt hänt att en befinner sig i en filterbubbla och tror att det är den enda sanna verkligheten. Jag funderar ganska ofta över människorna bakom kommentarerna. Vilka är de och hur tänker de när de väljer att kommentera? Så plötsligt i ett kommentarsfält får jag syn på ett namn och en profilbild jag känner igen. Någon som jag känner, någon som jag så länge som jag känt hen sett som en klok och vettig människa. Läser kommentarerna som hen skriver och inser att jag känner ett troll. En person som jag känner är en av alla de där människorna som vräker ur sig otrevligheter och hatiska kommentarer. Jag skulle kunna fråga personen hur hen tänker men är nog lite rädd för svaret. Är det så enkelt att det är lätt hänt att ord blir hårdare när de är skrivna än när de sägs ansikte mot ansikte. Eller är det så att även den som på ytan verkar vettig kan vara helt uppfylld av hat?

Vad får någon att välja att skriva hatiska kommentarer på sociala medier?

Vid den här tiden varje år

En fördel med att ha bloggat under många år är att jag har ett fantastiskt arkiv med samlade funderingar och betraktelser. En del är ögonblicksbilder från mitt liv, från trädgården, från resor och annat som varit aktuellt precis där och då. Andra inlägg handlar om sådant som jag tycker och tänker och vill dela med mig av till världen. En blandad kompott av det som rör sig i mitt huvud således. Det som är lite intressant är att det finns en del som är återkommande. Då menar jag inte återkommande teman utan snarare återkommande innehåll i mina inlägg. Varje år vid den här tiden skriver jag om hur jag åter har insett hur mycket jag påverkas av att det är mörkt och kallt och hur jag borde skaffa mig en plan för att hantera det till nästa år. Det här året hade jag faktiskt en plan som gick ut på att åka till Sydafrika i början av februari. Av olika skäl fick jag tänka om och det blev inte någon resa dit den här månaden. Att ha en plan var dock ett stort steg framåt tänker jag.

Något som jag också skriver inlägg om vid den här tiden varje år är hur jag älskar våren och min trädgård. Om mina planer för den här säsongen och vilken fantastisk plats jag råkar bo på. Varje år drabbas jag av en innerlig längtan efter att ta nästa steg i lantlivet och utöka djurskaran i Hult till att även omfatta höns. Längre fram på säsongen brukar jag inse att jag inte hinner bygga något hönshus i år heller, men vid den här tiden är drömmen ytterst levande. Så när jag tog med mig min kaffekopp ut i trädgården idag började jag åter stega upp vart hönshuset skulle byggas. Solen sken och fåglarna kvittrade och livet kändes så där fantastiskt som det bara gör när en befinner sig i en solig vårträdgård.

När jag gick in sökte jag lite här på bloggen om mina tidigare planer för hönsen. Det är ju dumt att uppfinna hjulet flera gånger tänker jag. Då upptäcker jag min egen vana att vid den här tiden ständigt längta och skriva om att skaffa höns. Nåväl i år är kanske året då jag bygger mig ett hönshus!

Härliga frigående höns hos min väninna på Gadderöd gård

Gammal kärlek rostar...

Jag har en förkärlek får sådant som är rostigt och fyller gärna min trädgård med rostigheter. Min älskade rosenträdgård är byggd med rostig armeringsmatta vilket är en fin kontrast till de vackra rosorna. Det är något särskilt med den där kontrasten mellan det som grönskar och det som rostar. Särskilt fint blir det att plantera i gamla rostiga konservburkar och placera ut dem i trädgården. Det är en riktigt fiffig form av återbruk eftersom det i de flesta hem plockas hem konservburkar varje månad. Jag sparar alla lite större konservburkarna här hemma eftersom de blir bra krukor. En del av de mindre sparas också, särskilt för att klä i papper och använda som krukor när jag ska ge bort blommor. När konservburkarna diskats ur ställer jag ut dem för att rosta. Jag har en undangömd plats i trädgården där mina blivande krukor står på rostning. Efter några månader då de utsatts för väder och vind blir de vackert rostiga och redo att använda till sommarsäsongen. Viktigt bara att göra några hål i bottnen så vattnet kan rinna ut. En stor fördel med konservkrukorna är att det inte gör något om en skulle råka glömma ställa undan dem när säsongen är slut. Till skillnad från lerkrukor är de inte känsliga för minusgrader. Till sist har krukans botten en tendens att rosta sönder men även då är de användbara i trädgården. Genom att använda krukorna utan botten blir det möjligt att skapa spännande arrangemang i planteringarna.

Rost och grönska i fin kombination

En otålig odlares väntan

I måndags sådde jag äntligen årets första fröer och med det inleddes en otålig väntan. Jag vet att det tar tid för ett frö att gro så pass mycket att det syns ovan jord. Trots det kan jag inte låta bli att titta flera gånger om dagen för att se om det går att se något. Jag är onekligen en otålig odlare som längtar efter konkreta bevis på att odlingssäsongen är i gång.

Nyskördade tomater intill växthuset

 Jag längtar efter allt odlandet innebär, inte bara att kunna skörda utan också att arbeta. Trädgårdsarbetet är konkret och tydligt vilket jag uppskattar i ett liv där mycket är abstrakt. Jag tycker om lugnet i arbetet i trädgården. Att höra fåglarna i skogen samtidigt som jag gräver eller vattnar i mina odlingslådor. Älskar att sitta i växthuset och lyssna på regnet och titta ut över odlingarna. Jag är normalt sett otålig och blir snabbt rastlös, men i växthuset och vid odlingarna gäller andra regler. Där är jag absolut närvarande i nuet.

Solvarma nyskördade tomater

Den del av året då det är möjligt att odla och skörda då känner jag mig rik. Det känns som en fantastisk förmån att äta det jag själv har odlat. Att kunna skörda frukterna av mitt eget arbete och säkert veta hur maten har odlats. Alla mina tomatfröer är ju sådana jag själv tagit vara på år efter år vilket gör att jag även har kontroll över nästa säsong. Jag kommer aldrig bli rik av att odla men det skänker mig en känsla av rikedom och det är något alldeles särskilt.

Att förlora sig själv

De senaste dryga två åren har varit något av det värsta i mitt liv. Förvisso har det varit år då det hänt otroligt mycket bra saker men detta har överskuggats av de många sorgerna. På kort tid förlorade jag två nära anhöriga, jag genomgick IVF, fick tre missfall inom loppet av ett år och blev dessutom sjuk. Mitt sätt att hantera allt detta var att öka tempot, att göra mer och mer för att helt enkelt inte ha tid att tänka och känna. Att ta in allt var för svårt och allt för mycket att mäkta med. Under en kort tid är det kanske möjligt att hantera svårigheter genom att inte hantera dem men i det långa loppet fungerar det inte. För mig resulterade det i att jag helt förlorade mig själv. Jag visste helt enkelt inte vem jag var längre, vad jag tyckte om eller vad jag ville med mitt liv. 

När hela ditt inre är i uppror blir dina val och hur du agerar därefter. Inte särskilt genomtänkt eller välgrundat och kanske helt i motsats till hur du brukar agera. Det kommer dessutom förr eller senare leda fram till den punkten då det inte fungerar att fortsätta öka tempot. Med några månaders distans till allt som skett och hur jag valde att hantera det blir det smärtsamt tydligt hur jag förlorade mig själv helt. Hur jag tappade intresse för det som tidigare har varit viktigt för mig. Det kom till och med att påverka mina allra närmaste relationer. När en inte orkar med det egna jaget är det svårt att vara uppmärksam och tillgänglig för människorna i ens närhet. När en inte hanterar sina egna känslor blir det dessutom svårt att tolka andra människor. Risken för feltolkningar är uppenbar och det öppnar upp för än mer av det svåra. När en bara pratar utan att lyssna till svaren blir kommunikationen sällan helt bra.

Att se tillbaka och se sig själv agera som en främmande människa är märkligt. Så mycket som jag skulle vilja gå tillbaka och rätta till men att gå bakåt är inte möjligt. Den enda vägen är som alltid framåt, nu med skillnaden att det finns en ny insikt. En insikt om att jag åter har hittat mig själv.

Vad ska jag ha på mig?

Jag har en tämligen välfylld klädkammare här hemma i Hult och råkar sällan ut för problemet att inte ha någonting att ha på mig. Oavsett vilken typ av tillställning jag ska på så finns det jag behöver i min klädkammare. Mitt problem är snarare det att jag glömmer bort vad jag har och istället för att hitta nya kombinationer har jag ofta köpt nytt. Sedan jag beslutade mig för att sluta köpa nytillverkade kläder försöker jag bli bättre på att använda det jag har på nya sätt.

En av mina absoluta favoritklänningar. Med en stickad tröja har den även funkat till vardags

Även om jag lever efter devisen att livet är för kort för att gå klädd i tråkiga kläder så känns en del plagg lite för mycket. De där riktigt tjusiga klänningarna kan vara svåra att ha till vardags, men många gånger går det att kombinera en klänning med en kofta och få den att kännas mindre uppklädd.

Diortröja som är ett riktigt loppisfynd och en kavaj jag fått ta över från en väninna

Min klädkammare rymmer många fina loppisfynd och jag fotar gärna och visar upp på bloggen. Jag tycker att det är otroligt inspirerande att se allt fint som andra hittar och det sporrar även mig att göra nya fynd.

Blandade outfitbilder till både vardag och fest. Me, myself and I helt enkelt!

Just för att komma tillrätta med problemet att jag glömmer bort vad jag har eller hur jag har kombinerat det jag har tar jag ofta outfitbilder. En del för att lägga upp på bloggen eller på Instagram, men oftast för min egen skull. För att komma ihåg kombinationer som har varit särskilt fina. Tittar ofta igenom bilderna när jag planerar vad jag ska ha på mig till ett särskilt tillfälle eller bara inför nästa dag. Alltid skönt att vakna på morgonen och redan ha en plan för kläder, smink och hår och slippa stressa med att komma på något om morgonen. Då är risken stor att en upplever känslan av att ha en garderob full med kläder men ingenting att ta på sig.

Sommaroutfits

Särskilt bra är min outfitbildbank när det är dags att växla mellan säsongerna. Tittar ofta och tänker: ja just det så brukar jag ju göra! Under vintern blir det lätt lite tråkigt eftersom jag växlar mellan mina två par vinterkängor, de med klack och de utan klack. Avgörande för vilka som väljs är helt enkelt hur vädret är och om det ens är möjligt att ha klackar på sig. Under resterande del av året är det betydligt enklare att variera skorna vilket jag gärna gör. Vackra kläder och skor gör mig på gott humör. Det är faktiskt så att en riktigt fin outfit kan pigga upp en i övrigt tråkig dag. Det är dessutom en bra utmaning att försöka använda det som redan finns i klädkammaren och kombinera på nya sätt. Det kan få även sådant som en tröttnat på att kännas roligt att använda igen.

Första sådden

Sedan länge har jag haft den här dagen markerad i min kalender. Den här måndagen fanns det nämligen några timmar till övers som noga intecknats för att göra årets första sådd. Till skillnad mot tidigare år sådde jag inte allt på en gång. Även om det är mycket som skall förkultiveras behöver inte allt sås samtidigt. Dels behöver olika plantor olika lång tid på sig och dessutom blir det tämligen lätt ett övermäktigt projekt att så allt på en gång.

Rönnspirea i min trädgård

Innan jag tog tag i projektet att så tog jag ett varv i trädgården. Det var en grå februarieftermiddag som dessutom bjöd på lite duggregn. Det var inte särskilt kallt vilket gjorde det behagligt att gå runt bland mina odlingslådor samt att titta till växthuset. När det var dags att åter gå in upptäckte jag att trädgården faktiskt har börjat grönska. Rönnspirean är i år precis som alla andra år det första att åter vakna till liv. Onekligen passande att påbörja årets odlingar samma dag som jag upptäcker att trädgården vaknar upp.

Gurka från en annan säsong

Jag lär mig lite mer från år till år och det gör arbetet lättare för varje säsong. I förra veckan köpte jag ett miniväxthus som nu står i biblioteket. Egentligen är det avsett för en balkong men jag köpte ett redan förra året för att få bättre ordning bland mina plantor. Istället för att fylla upp alla fönster i huset i Hult har jag nu allt samlat på höjden i två växthus i biblioteket. Betydligt enklare att hantera än det kaos det tidigare var.

Årets sådd är inte särskilt spännande än så länge, men snart kommer det att spira likt tidigare säsonger.

Nu återstår bara väntan och förväntan, älskar att se när det första gröna tittar upp. Det är verkligen smått fantastiskt att kunna starta odlingen långt innan det är varmt nog ute. Om våren skulle dröja gör det inte något eftersom det redan gror och grönskar i mitt bibliotek.

En bild som inspirerat

Jag har tusentals bilder sparade från de senaste åren. Sedan jag skaffade min kamera har bilderna blivit fler och fler och motiven kommer ofta från min trädgård. Fast alla bilder är inte från trädgården och det är inte heller alla bilder som är genomtänkta och fotade med min systemkamera. Många av dem är istället ögonblicksbilder fångade med mobilen. Sådant som fångar min blick och som i många fall hamnar i mitt instagramflöde. Fast sen finns det bilder som inte hamnar någon annanstans än i min dator. En del bilder som jag inte ens riktigt vet varför jag valt motivet. En sådan är bilden på rosorna som tittar fram ovanför ett högt staket. Tyckte det var fint med kontrasten mellan det vita staketet och de röda rosorna. Tänkte sen inte så mycket mer på den bilden än i stunden då jag tog den för flera år sedan. Så kom jag märkligt nog att tänka på den för några dagar sedan. Ägnade tid åt att försöka klura ut när jag tagit den så det skulle vara möjligt att hitta den. Någonstans i mitt huvud hade en vision börjat ta form. En vision om att bygga ut rosenträdgården i Hult och låta rosor titta fram längst upp på ett högt staket. Hittade till sist bilden jag sökt och med det formades tanken från vision till plan. Det blir inte ett vitt staket och det blir kanske inte ens röda rosor. Däremot finns det nu en ritning över nästa etapp i rosenträdgården och det jag vet ned säkerhet är att det kommer att bli både fint och inspirerande. 

Tänk att en ögonblicksbild som togs för flera år sedan kan inspirera och bli grunden till en helt ny del i rosenträdgården. När jag väl är klar kommer rosenträdgården men också trädgården i sin helhet upplevas helt annorlunda. Längtar nu efter lite varmare dagar och med det möjligheten att sätta igång projektet.

Så svårt att börja om...

Jag har alltid tyckt att det är svårt att börja om med en ny bok när jag precis läst ut en annan. Särskilt om det är en bok som verkligen har berört och som har fått mig att tänka och känna. När den är slut uppstår en tomhet som är lite märklig. Ungefär som när en haft gäster på besök över en helg och umgåtts dygnet runt under några dagar. Då har en pratat och skrattat och haft roligt men kanske också skavt lite på varandra. När de rest och huset åter är tyst och stila uppstår det där märkliga mellanrummet mellan det som har varit och det som ska komma.

Ofta är det dock sällan som jag står helt utan en bok att läsa eftersom jag ofta läsa tre eller fyra böcker på samma gång och dessutom lyssnar jag ständigt på en ljudbok. Att det blir många böcker samtidigt är egentligen inte en plan utan snarare ett resultat av att jag lämnar mina böcker där jag läser dem. Alltså finns någon bok i min fåtölj i arbetsrummet, en ligger på sängbordet, en ligger i väskan jag har när jag åker buss och sen ligger en hel trave på min sekretär. Fast just den där traven räknas inte riktigt eftersom det är böckerna jag använder till min mastersuppsats som aldrig tycks bli klar.

Även om det ibland är svårt att börja om kan jag inte tänka mig att inte läsa. Älskar möjligheten att färdas genom tid och rum. Att ena dagen befinna mig i ett nutida Stockholm och i nästa, när jag bytt bok plötsligt befinner mig i 1700-talets Skottland. Eller kanske är det så att jag inte ens befinner mig i den här världen, i böckerna är ju allt möjligt!

Helst läser jag böcker som berör och som engagerar. Gärna skönlitteratur men lika ofta böcker inom olika ämnen som intresserar mig. Just när det gäller de där böckerna är många av dem sådana som vi läser i bokcirkeln jag är med i. Fint med en cirkel och kunna diskutera de böcker en har läst lite mer ordentligt. Ibland, lite väl ofta känner jag att det blir lite mycket av det allvarliga i livet. Då vill jag läsa sådant som ger en garanterad myskänsla. Om människor som dricker te och pratar med varandra och klappar på sina hundar typ fast utan att vara banalt. I de stunderna läser jag gärna om böcker som jag vet att jag älskar och som innehåller precis det jag söker.

Böcker som jag hittills hunnit med i år. Mest feel good men Elizabeth är försvunnen var något utöver det vanliga!

Att vara en lantis

För en tid sedan läste jag en artikel som radade upp ett antal punkter som bevisade om du var en lantis. En av punkterna handlade om att om du missar bussen är det bara att gå de tre kilometerna hem från busshållplatsen eftersom det inte kommer någon mer buss den dagen. Riktigt så illa är det inte i Hult, i alla fall inte på vardagarna, men det är en viktig fråga att prata om. Livet på landet var onekligen en utmaning innan jag hade körkort och min egen bil. En annan av punkterna handlade om att när du bor på landet ser du inte till din närmsta granne men du kallar alla inom de närmsta kilometerna för granne. Det där är verkligen sant och även en av anledningarna till att jag valt att bo som jag gör. Jag tycker att det är skönt att min trädgård inte gränsar direkt till en annan tomt.

Min trädgård är ett av mina stora intressen. Något som jag delar med många både i stad och på landet!

Resterande punkter upplever jag däremot som bekymmersamma. De handlade om hur den som bor på landet alltid går klädd i bekväma kläder och att det spelar ingen roll om det är jord eller olja på dem ens om du åker in till affären. Det handlade om att den som bor på landet alltid har på sig foppatofflor vart den än åker och vad den än gör. Här blir det problematiskt eftersom att det nu handlar om att beskriva människor och att ge dem egenskaper. När jag är hemma och arbetar i trädgården i Hult har jag på mig kläder som är anpassade efter trädgårdsarbete. Så skulle det även vara om jag haft min trädgård mitt i ett samhälle. Det betyder däremot inte att jag inte är intresserad av kläder och inte skulle bry mig om hur jag ser ut. Det är ju inte bara en enda typ av människor som bor på landet och de så kallade lantisarna ser inte ut på ett och samma sätt. Det enda vi egentligen har gemensamt är att vi just har valt att bo på landet. Precis som i en stad finns det de som i likhet med mig älskar kläder och inte riktigt har koll på hur många skor en egentligen äger. Sen finns det både de i staden och på landet som inte alls är brydda och kan åka direkt från att mecka med bilen till att handla.

Några av alla de skor som ryms i min klädkammare

Själva ordet lantis har en negativ klang och om den som bor på landet då beskrivs som någon som inte ens kan klä sig ordentligt blir det inte bättre. För egen del är jag den typen av lantis som älskar att greja i min trädgård, har en förkärlek för höga klackar och vintagekläder. För mig var det ett absolut måste att ha ett hus tillräckligt stort för att rymma ett bibliotek och ett rejält kök. Någon av mina grannar är den typen av lantis att hen gillar att mecka med sina bilar, bygger gärna egna om möjlighet finns. Hen tycker också om att grilla på altanen runt huset. Den där altanen hörde till ett måste för hen när huset byggdes om. En annan av mina grannar har under många år sålt kläder och har ett stort intresse för mode, en annan har doktorerat, någon är bonde, någon lärare och en annan är konstnär. En brokig skara människor således vars gemensamma nämnare är just det där att vi har valt att bo på landet.

Den här sortens lantis är vegetarian med en förkärlek för paprika

Jag har valt att bo på landet, att vara en lantis men det gör mig inte dum. Det gör inte heller att jag måste vara på ett särskilt sätt. Enda skillnaden mot att bo i staden är att vi har lite mer yta här på landet, lite färre folk och sämre kollektivtrafik. I övrigt är livet precis som det är överallt annars. Här finns gott om alldeles fantastiska människor samtidigt som det finns en del som är fantastiskt korkade. Det finns människor som lever sina liv och kommer att fortsätta att leva sina liv oavsett fördomar kring hur en lantis är.

Att bryta en vana är inte lätt!

Veckoslutet tillbringades i London vilket var mycket trevligt. Har bara besökt staden i några timmar tidigare och har länge velat åka tillbaka. En av punkterna på listan över saker att göra i London var att shoppa. Alltså inte till mig, jag handlar ju inte nytillverkade kläder längre. Istället var det resterande familjens garderober som skulle fyllas på. Barnen växer och hos dem till skillnad från hos mig finns ett verkligt behov av nya kläder. Förvisso skulle även de kunna shoppa allt på loppis, men eftersom tjejerna är så pass stora är det deras eget val att göra. Jag är glad att hittills ha kunnat inspirera dem att tycka om loppisshopping. Däremot är de inte beredda att bara handla sina kläder på loppis. 

Nu hade tjejerna beställt kläder från London. Det vill säga kläder som inte alla andra har. Det är ju inte helt enkelt att vara unik när alla handlar sina kläder från samma kedjor. Beställningarna var tydliga och då är det bara att se till att handla och göra tjejerna nöjda. Alltså tillbringades några timmar i affärer för att hitta det barnen ville ha. Helt plötsligt såg jag så mycket fint som skulle passa in i min garderob, som den där blekrosa klänningen i femtiotalsstil eller den där svarta långkoftan som var en sådan som jag letat efter långe. Jag är svag för kjolar och anser bestämt att en garderob behöver många och då särskilt pennkjolar som är en en favoritmodell. Märkligt hur det skall vara så svårt att låta bli att handla. Det låter i praktiken enkelt men jag inser nog kanske först nu vilken utpräglad konsument jag har blivit. En sådan som ser något, får ett ha-begär och genast måste tillgodose denna önskan. Att handla har blivit en vana, ett mönster i vardagen som jag har skrivit om tidigare. Vanor, vilka de än är kan ofta vara svåra att bryta. När det gäller träning är det ju positivt att när det blivit en vana att träna då fortsätter en av bara farten. Hör det däremot till vanor eller olater som en inte är så nöjd med då är det lite värre att det är svårt att bryta dem.

Alltså tittade jag på kläder i London, suktade efter dem och irriterade mig över att inte kunna köpa dem. Tänkte åter en stund att det här köpstoppet är ju bara något jag hittat på. Fast jag vet ju att stoppet är allt annat än fånigt, det är inte bara viktigt utan också nödvändigt. Förvånas dock återigen över hur attans svårt det skulle visa sig vara.

En av mina riktigt fina vintageklänningar. Dessutom i en färg att bli glad av!

Kattliv

Att dela sitt liv med en katt eller fler är att acceptera att jag inte längre är den som styr i mitt hem. Ett hem som rymmer en katt är alltid kattens hem i första hand och ditt i andra hand. Hur en än försöker är det helt omöjligt att bestämma över en katt. De är egensinniga och självständiga varelser som konstaterar att deras mening med livet är att ha det gott och att bli klappade. Om en accepterar att katten är hemmets härskare då väntar en fin tillvaro.

Selmer

Katten Selmer har jag delat nästan 17 år tillsammans med och det är omöjligt att tänka mig tillvaron utan honom. Han är katternas katt och den som bestämmer i huset i Hult. Det senaste året har han blivit lite mer av en bekväm gubbe och ligger helst och sover på sin kudde på soffan i vardagsrummet. Nåde den som flyttar på Selmers kudde, då står han och jamar tills dess kudden är på sin rätta plats igen. Han är allt mer noga med att tala om när han inte är nöjd med tillvaron. Som när jag inte är snabb nog att öppna ytterdörren för honom. Resterande katter använder kattluckan, men inte Selmer. Han har sina egenheter Selmer men han är också den som känner av när jag inte mår bra. Som ligger och sover på min mage när jag är sjuk och som gärna inspekterar mitt arbete när jag sitter vid datorn. Vi känner varandra utan och innan Selmer och jag och står ut med varandras egenheter.

Nemi

Nemi är den yngsta av katterna i Hult. Jag ser henne fortfarande som min lilla kattunge men konstaterar att hon blir åtta år i år. Hennes mamma Saga var även hon en av katterna här i Hult. Liten och försynt men mycket saknad när hon lämnade oss. Nemi tillbringar helst sina dagar på elementet i vardagsrummet eller i fåtöljen på mitt rum. Hennes superkraft är att riva sönder papper och förvandla det till mycket små bitar. Ursäkten att hunden åt upp ens läxa kanske inte brukar vara sann. När det gäller ursäkten att katten strimlat läxan så har den ursäkten dessvärre varit sann.

Mirakelkatten Elvis

Miraklet i Hult heter Elvis! Han är svårt sjuk och borde enligt veterinären inte vara vid liv och definitivt inte må bra. Det har gått många år sedan vi fick besked att han troligen inte skulle överleva mer än några veckor till. Fast mirakelkatten överlevde och lever fortfarande och jag är tacksam över varje dag som han finns kvar. Elvis är min ständige följeslagare här hemma i Hult. Han följer med mig på promenader med hundarna, när jag arbetar i trädgården eller när jag lagar mat. Så länge som han får vara med är han till freds med livet. De kvällar jag är på möten sitter han på farstutrappen och väntar tills dess jag kommer.

Så om en accepterar kattens villkor ger den dig i gengäld villkorslös kärlek. En katt är en livskamrat och lojal på sitt eget lilla vis.

Vegomat

Det finns gott om fördomar när det gäller vegetarisk matlagning. De allra flesta av dem handlar som jag ser det om okunskap. För mig är det märkligt hur vegetarisk mat kan vara en ständig källa till diskussion och till djupa suckar från värden som just har bjudit in en på middag. Samtidigt som det är sagt upplever jag också att det har hänt något alldeles fantastiskt de senaste åren. Allt fler människor väljer att äta mer vegetariskt och det vegetariska utbudet på både restauranger och affärer blir allt bättre. Det har onekligen hänt något sedan jag gick på högstadiet och som vegetariskt alternativ blev serverad broccoligratäng varje dag i tre år. Helt ärligt har jag fortfarande lite svårt för att äta broccoli tjugo år senare.

Många av mina vänner som börjat laga vegetariskt på senare tid menar att ett hinder för dem har varit att de upplevt vegomat som tråkig och krånglig. För egen del vet jag ju inte något annat sätt att laga mat. Merparten av maten som äts här hemma i huset i Hult är vegetarisk och det är även så jag har lärt mig att laga mat. För mig är alltså den krångliga maten den som innehåller kött. Den maten har jag inte riktigt lärt mig att bemästra. Förvisso lagar jag det ibland till resten av familjen men det är verkligen svårt att laga mat som jag inte kan smaka på. För den som vill laga mer vegetarisk mat kan jag tipsa om en av mina favoritkokböcker Mera Vego Den är en riktigt bra grund för vegetarisk matlagning oavsett om en är en van vegetarian eller bara vill ha fler alternativ i vardagen.

Om sommaren är det i min mening särskilt fint att äta vegetariskt eftersom jag då kan hämta en stor el av råvarorna från den egna odlingen. Riktigt fint att själv kunna odla sin egen middag och känna sig lite självförsörjande. Förvisso bara en kort tid om året, men den tiden om året är alldeles ljuvlig. Några mina bästa recept har jag kommit på när jag funderat över vad jag kunde laga av det jag precis skördat. Även om det inte är skördetid just nu kan jag ändå tipsa om dessa recept till dagens middag.

Lizas linssoppa 

Squashplättar med fetaost

Spagettipumpa med spenat, tomat och rostade hasselnötter

Pasta med tofu och squash

Rotfruktsbiffar

Vintageväskor

En ständigt återkommande fråga som jag får är: hur många väskor kan du egentligen behöva? Inte en helt enkel fråga att svara på om jag skall vara helt ärlig. Egentligen skulle svaret mycket väl kunna vara en enda väska, men visst skulle det vara ett synnerligen tråkigt svar!

Den allra första av mina vintageväskor som jag köpte när jag var tre eller fyra år.

Jag har tidigare konstaterat att en behöver flera typer av aftonväskor för att vara rustad för alla sorters galej. Även i vardagen är jag av den bestämda uppfattningen att en behöver många sorters väskor. Dels för att väskorna gör mig på gott humör men också för att de fyller olika funktioner.

En av mina mest praktiska väskor

I vardagen behövs en väska som är praktisk och rymmer allt en måste ha med sig. Vad detta allt är varierar givetvis från person till person, men kanske också från dag till dag. Alla dagar är ju inte lika även om de råkar vara vardagar. Min favorit i vardagen är min fina skolportfölj som är både praktisk och fin. Lagom stor att rymma det jag behöver ha med mig en arbetsdag men inte så stor att den känns klumpig att ha med sig.

Ett av mina bästa loppisfynd som bara kostade mig tolv kronor!

Det är lätt att tro att en väska med många fack är mest praktisk, men jag skulle inte hålla med. Risken att en får ägna tid åt att titta igenom fack efter fack i jakten på det en ska ha. Jag tycker istället om väskor med få fack eftersom det då är enklare att överblicka väskans innehåll.

Det går liksom inte att motstå en fin aftonväska

En aftonväska har inte samma krav som en vardagsväska. Den används ju betydligt mer sällan och det är sällan en behöver ha med sig lika mycket saker på fest som i vardagen.

Riktigt fin väska men helt opraktisk!

Sen finns det de där väskorna som inte är ett dugg praktiska. Som inte alls rymmer vad jag behöver ha med mig, men som ännu inte går att motstå. Ibland får helt enkelt skönhet gå före funktion!

Praktisk förvaring

Några av mina väskor har fått andra användningsområden än att användas som väskor. Det gäller främst mina resväskor men även några av mina handväskor. De har numera sina givna platser i mitt arbetsrum och fungerar som vacker förvaring. Onekligen betydligt vackrare att ha väskor som förvaring än tråkiga lådor.

Allt ljuvligt som väntar

Februari kommer alltid med ett löfte om våren. Även om det skulle vara så att Hult är inbäddat i snö och det råder minusgrader så kommer februari med en förändring. Det börjar åter bli ljust och med det finns den första tanken om att våren är på väg hur kallt det än skulle vara. Den där första känslan av vår känns nästan nödvändig för att klara av februarikylan.

Förra veckan såg jag för första gången i år hur det tittade upp något grönt i min trädgård. Jag blir nästan fånigt lycklig över att det åter grönskar i min trädgård. Förvisso mycket, mycket blygsamt men ett definitivt tecken på att våren kommer åter även i år.

För när det är kallt och mörkt är det nästan omöjligt att tro att världen åter skall bli varm och grönskande grön. Att solen åter skall värma och att vinden skall vara ljum och träden skifta i skir grönska. Den där känslan är svår att slå, känslan när en för första gången lägger märke till den gröna skiftningen i träden.

Jag längtar så efter min trädgård, min alldeles ljuva trädgård och oas i livet. Det känns som att min själ krymper när jag inte har möjlighet att på samma sätt vistas i min trädgård. Hur tung till sinnes jag än kan vara blir jag lättare i tanken av att gräva i mina odlingslådor eller att rensa ogräs. Jag har noga inspekterat mina odlingslådor och planerat hur jag ska plantera i år. Nu väntar jag bara på att det skall bli vår och med det dags att börja arbetet.

Längtar också tills dess min gräsmatta översållas av vitsippor. För varje år har de blivit fler i antalet och det skall bli spännande att se hur detta året blir. Första våren i Hult var det bara någon enstaka vitsippa och sedan dess har de blivit hundratals. Så länge som vitsipporna blommar är det förbjudet att klippa gräset här i Hult. Tiden de blommar är ju så kort och då vill jag hellre njuta av vitsippornas skönhet än av en prydligt klippt gräsmatta.

Tänk så mycket ljuvligt som väntar! Allt det vackra ligger framför oss som ett oskrivet blad och ett löfte om vackra dagar. Dagar då himlen är blå och bäst betraktas liggandes i ett av av vitsippor. Dagar då allt känns möjligt bara för att solen skiner och världen är grön.

Tristess är en anledning

Sedan jag tog beslutet om att sluta köpa nytillverkade kläder har jag funderat mycket över mina konsumtionsvanor. Jag vet med mig att jag under det senaste året har köpt med kläder än vad jag brukar göra annars. Jag har också i större utsträckning ätit mat ute och har nästan helt slutat baka bröd. Vad gäller brödet har det mest berott på köksrenoveringen men inte bara. När livet snurrar på lite snabbare än vanligt då är det lätt att börja ta genvägar och att välja det enkla. Att börja köpa bröd istället för att baka själv. Det trots att det hembakta brödet är betydligt godare och dessutom inte tar särskilt lång tid att göra. I den snabba tillvaron har jag blivit allt mer otålig och dålig på att vänta. Normalt sett brukar jag tycka om en timmes väntan när jag byter tåg. Det innebär ju att jag har en hel timme då jag i lugn och ro kan dricka kaffe och läsa en bok. Det senaste året har jag inte haft tålamod att sitta och vänta. Alltid denna väntan och alldeles för ofta har det känts som. Att vänta har helt enkelt känts tråkigt och jag har valt att istället sysselsätta mig med att gå i affärer.

Älskade favoriter som funnit i min garderob länge

Svårare än så behöver det helt enkelt inte vara att ändra sitt eget konsumtionsmönster. Hade det varit engångsföreteelse hade det inte varit något större bekymmer, men nu handlar det om ett mönster över tid. Det är väl inte så farligt kan en då tänka. Givetvis skulle det inte vara det om det inte vore för att de flesta av oss konsumerar betydligt mer än vad vi faktiskt behöver. Jag brukar se mig själv som en medveten konsument med de rätta perspektiven. Jag väljer att handla klokt och etiskt och väljer att tillverka själv om jag kan. Efter en tid började jag dock göra fler och fler undantag från mina principer. Köpte kläder som inte alls var etiskt tillverkade och som jag egentligen inte behövde. Så här i efterhand är jag förvånad över hur lätt det var att gå från medveten konsument till slöshoppare.

Tvätt som fått torka i solen luktar sommar

Nu har jag ställt om och det känns verkligen skönt. Samtidigt är det en viktig kunskap att se hur enkelt det var att ändra min egen konsumtion. Att det var något så litet som tristess och lite för högt tempo som fick mig att hoppa över mina egna principer. Ibland har jag tidigare ställt mig frågan hur andra kunnat vara så obekymrade kring vad de köpt och inte alls kunnat förstå. Nu inser jag att det är tämligen enkelt att helt enkelt bara låta bli att bry sig.