Tidigt imorse landade jag i Angola för vidare avfärd mot Namibia. Väl framme var jag trött och sliten men det glömde jag bort så snart jag klev ut i solen. Hela kroppen reagerade med glädje över att befinna sig i värmande solsken igen. Den känslan var verkligen värd alla timmars resande och jag passade på att sitta i lugn och ro och njuta av solen. Under färden mellan flygplatsen och hotellet slog det mig hur grönt landskapet var. Med tanke på den brännande sommarsolen som varit är det inte något självklart.
Väl framme kände jag mig smått lycklig över att befinna mig i en blommande trädgård. Överallt både blommar och grönskar det otroligt fint.
Rummen ligger som inbäddade i lummig grönska och trots att jag vet att här är höst så sjunger mitt hjärta av glädje inför att befinna mig mitt i sommaren.
Eftersom jag hade tid att spendera valde jag att ta en promenad och njuta av hotellområde. Tänkte dessutom passa på att gå till affären intill som jag såg på vägen hit. Det är ju alltid skönt att ha vatten och lite mellanmål så en slipper vara törstig och hungrig.
Under den korta promenaden kunde jag lokalisera att borta vid den där kullen bodde jag när jag var student vid universitetet i Namibia. Känns både märkligt och ändå inte att jag har haft en vardag här. Att jag levt mitt liv, handlat mat, tvättat och städat och allt annat som hör vardagen till. Jag har slösat på mina dagar så som en gör i vardagen då en vet att de kommande dagarna, veckorna och månaderna befinner jag mig på just den här platsen.
Precis intill den kombinerade affären och bensinstationen ligger en brädgård. Det är egentligen bara ett stenkast från hotellet men det kunde lika gärna varit helt skilda världar. På brädgården utför arbetarna sina sysslor utan skugga för solen och i en plågsam hetta. Till och med jag som är svältfödd på sol och värme plågas av solen under min korta promenad.
Alldeles intill brädgården ligger en informell bosättning. Den omgärdas av hårt trafikerade vägar och ligger precis intill brädgården och bensinstationen. Här lever människor också sin vardag med allt vad det innebär. De försöker att hålla rent och snyggt fastän hemmet delvis består av sopsäckar. Jag pratar med en ung kvinna som sitter intill vägen. Hon berättar att de som arbetar på brädgården bor här, men de flesta av invånarna i den lilla bosättningen har inte något arbete. För mig var det så enkelt att gå och handla lite av det jag tyckte mig behöva. I den informella bosättningen är det inte lika enkelt. När jag passerar ser jag hur någon lagar mat över öppen eld och jag funderar på det korta avståndet till bensinstationen. Knappast en säker plats att bo på vare sig gällande brandrisk eller kemikalier. Väggar gjorda av sopsäckar har dessutom lite att sätta mot om någon vill ta sig in med våld. Att vara just ung kvinna och bo på en sådan här plats måste kännas mycket oroligt.
Efter en kort promenad är jag tillbaka på hotellområdet och har min påse med det jag handlat med mig. Nu är jag inte längre lika överväldigad av grönskan och allt som blomstrar. Jag påminner mig själv om att Namibia är ett land som till största delen består av öken. För att en trädgård skall grönska krävs stora mängder vatten och trädgårdsmästare på heltid. En lyx som de flesta inte har möjligheten att unna sig. Det är alltid detta som är så svårt med att vistas här. Att hantera det vackra och det svåra, den ofantliga rikedomen och den totala misären. Det gäller att orka ha en dörr på glänt i både hjärta och sinne för att inte stänga av. För om en stänger av och bara ser det vackra då har en förlorat sin möjlighet att förändra världen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar