Ibland glömmer jag

Att människor kommer och går i ens liv hör till vanligheterna. En del stannar länge och andra bara helt kort. En del går för att aldrig komma igen och en del av dem lämnar en större saknad än andra. Jag har flera gånger tidigare skrivit om min far som gick bort för dryga två år sedan. Jag trodde nog att jag vid det här laget skulle ha kommit längre i min egen process. Att jag skulle ha gått vidare och inte längre känna behovet av att prata om att han är borta och hur han fattas mig. Idag lyssnade jag på radion samtidigt som jag körde mellan Hult och Göteborg. Kom på mig själv med att tänka att jag borde berätta för pappa om programmet jag lyssnat på, tänkte att han skulle tycka att det var intressant att diskutera. Jag glömde mig bara i några sekunder innan jag insåg att vi inte längre kan diskutera något alls, den tiden är förbi. Samtidigt vet jag ungefär hur samtalet hade blivit. Vad han hade sagt och vad jag hade svarat. Han hade verkat vara ointresserad men inte kunnat lämna ämnet ändå. Märkligt hur jag ibland glömmer att han är borta. Samtidigt märker jag hur de där tänka samtalen fyller en funktion. Det ligger en tröst i att veta att mot slutet då kände vi varandra så väl att jag på förhand visste vad han skulle svara när jag frågade. Det ligger något fint i det tänker jag och ser med värme på den tiden och väljer att släppa alla åren då vi inte pratade med varandra alls.

En av mina favoritbilder på pappa och älskade vovven Ida