Ett blommande museum

En blomma som hör till mina favoriter är pelargon. Min egen samling började med en rosenpelargon jag fick av min farmor för 16 år sedan. Jag har fortfarande den kvar och dessutom har jag genom åren tagit många sticklingar och på så vis kunnat glädja andra. Lite speciellt med pelargonen från farmor är att den är en stickling från en planta hon fick av sin mamma någon gång på 30-talet. Efter den där första blomman har sedan fler smugit sig på och nu har jag en riktigt fin samling blommor här hemma. När Regina i förra veckan föreslog att vi tillsammans med Sophie skulle åka på utflykt till Orust och gå på pelargonmuseum kändes det som en given plan.

Själva museet ligger i handelsträdgården Orust blommor och är värt ett besök även för resten av deras blommor. Dessutom har de en fin restaurang där både dagens och fika serveras i mycket fin miljö.

Själva museet består av ett rum till bredden fyllt av olika sorters pelargoner. Där gick det att tillbringa mycket tid och bara njuta. Variationerna är verkligen oändliga både vad gäller färg och form.

Tycker om kontrasten mellan sten och blommor. Det blir verkligen fint och lyfter fram blommorna än mer.

Med så många olika färgstarka blommor var det lätt att missa många skönheter!

Det här tar jag med som inspiration till mitt uterum. Så enkelt och fint med terrakottakrukor och hyllor med flagad färd. Bedagad skönhet men likväl vackert!

Förutom att det fanns gott om blommor att titta på fanns det givetvis också pelargoner till försäljning. Att välja vilka som skulle följa med hem var allt annat än enkelt. Måste nog planera in ett nytt besök snart eftersom jag ångrade att jag inte köpte denna fantastiska flerfärgade pelargon.

Sophie fångade mig på bild när jag tittade runt på blommorna och försökte att välja vad jag skulle köpa. Verkligen svårt att begränsa sig och inte bli helt köpgalen när utbudet var så stort. Vanligtsvis är ju utbudet av pelargoner tämligen begränsat.

Vi tog oss givetvis en titt på det övriga utbudet och jag tycker verkligen om hur hela handelsträdgården är uppbyggd. Mycket luft och möjligt att se alla olika plantor.

Det här inspirerade mig även om det kanske inte är helt praktiskt! Fast nog är det så att skönhet går före funktion?!

Det blev en härlig men blåsig utflyktsdag på Orust tillsammans med mina bästa vänner i hela världen. Jag är verkligen lyckligt lottad som har dessa båda människor i mitt liv. De har funnits där genom de senaste årens många svårigheter. Aldrig tröttnat när jag behövt deras stöd och hjälp utan ständigt funnits där och varit mina trygga fina vänner.

Nyttiga våfflor

Våfflor är i min mening något smått fantastiskt. De kan ätas till frukost, som mellanmål, till lunch och givetvis som efterrätt. Till lunch väljer jag att göra en matigare variant, gärna smaksatt med rödbeta och toppad med sallad och någon god röra. Till övriga mål serverar jag dem med turkisk yoghurt eller kvarg och toppar med bär och annat gott. Eftersom jag gärna äter våfflor ofta har jag hittat på ett recept som dessutom bara innehåller nyttigheter. Det krävdes lite experimenterande innan jag kom fram till det perfekta receptet, men nu är det verkligen riktigt goda våfflor

Våfflorna blir tunna och fina och i min mening precis så som våfflor ska vara. Fungerar dessutom alldeles utmärkt att värma upp igen om en skulle råka göra alldeles för många. I min familj är det dock inte någon risk att det skulle bli några våfflor över.

Bananvåfflor

2 bananer

4 ägg

1 dl mandelmjöl

1.5 tsk bakpulver

Gör så här:

Mosa bananen och vispa ihop tillsammans med äggen och mjölet. Smeten ska bli fluffig och vispas därför med fördel med elvisp eller med assistent. När smeten är klar rörs bakpulvret ner. Grädda i en våffellagg som penslats med kokosolja. Servera genast och njut!

Kommentar:

Det är lätt att bränna våfflorna och att de fastnar. Genom att pensla laggen med just kokosolja minimeras dock risken. Testa gärna att smaksätta smeten! Smakar mycket gott smaksatt med vaniljpulver och blåbär.

I midsommartid

Midsommarhelgen är till ända och imorgon väntar en ny vecka. Det har verkligen varit en riktigt fin midsommar. En lugn midsommarafton inledningsvis och sedan middag och prat med fina vänner. Så härligt med människor en inte har träffat på länge men där en ändå har massor att prata om.

Jag hade tänkt göra midsommarkransar i år men ångrade mig i samma stund som jag klev ut genom farstudörren och regnet började vräka ner sekunderna senare. Klassiskt midsommarväder helt enkelt! Istället letade jag upp ett diadem med blommor och kompletterade med pincurls som nästan ser ut som blommor även de. Mitt fokus för dagen blev istället att baka en midsommartårta. Länge sedan jag bakade något lite mer krävande som en tårta och jag hade glömt hur roligt jag tycker att det är. Kvällen tillbringades sedan som sagt i fint sällskap på en synnerligen vacker gård. Förutom att jag träffade goda vänner träffade jag också världens sötaste åsna Yvonne. Hade ingen aning om hur charmiga åsnor är.

Midsommarafton är förvisso en trevlig dag men för mig är det riktiga firandet först på midsommardagen. Varje år arrangeras Wiknerspelen på bygdegården på Kaserna och där bjuds på allt som hör ett midsommarfirande till. Folkdans, dans runt midsommarstången, fika i det gröna, fiskedam och givetvis också nygräddade lefsor. Det har blivit lite av en tradition för Regina och mig att åka till Kaserna på midsommardagen och det är en tradition jag verkligen tycker om. 

Midsommardagen avslutades med grillat och ännu mera tårta. Bättre än så blir nog inte en dag tänker jag. Idag var det då söndag, vilodagen sägs det men inte här hemma i Hult. Det här har varit en dag då all den där otvättade tvätten äntligen tvättats, när stryktvätten strukits och allt annat som tvättats vikts och lagts in i lådor och skåp. Ogräs har rensats och huset har städats medan vilostunderna varit få. Lönen är en stund i soffan med en härlig känsla av att vara ikapp med allt och dessutom haft en fantastiskt fin långhelg.

Fördelen med ogräs

Äntligen tycks jag vara i fas med tiden och livets alla uppgifter. Så pass i fas att jag äntligen har tid att ägna mig åt min trädgård på allvar. Hittills har varje ledig stund fått ägnas åt mina odlingar och växthus och i övrigt har ogräset fått frodas. Först skapade det tämligen mycket stress och ångest men till sist förlikade jag mig med att jag gjort rätt prioritering. Ätbart först och sådant som är vackert i andra hand. När jag väl tog tag i att börja rensa ogräs var planteringarna tämligen överväxta och vid en första anblick såg det ut som om jag medvetet planterat kirskål. Den stora fördelen med att låta ogräset växa till sig ordentligt är att det blir lättare att rensa. Det ligger något riktigt befriande i rensa ogräs i en överväxt rabatt. Skillnaden blir rejäl och det syns verkligen att arbetet har gjort skillnad. När jag till sist gav upp hade jag fyllt en skottkärra med ogräs, fått en plantering som åter var fin och dessutom fått ett helt gäng knottbett.

Längs saltvägen till Henties Bay

Sista dagen jag var och hälsade på Maggy i Swakopmund i april for vi på en utflykt. Målet för vår resa var den lilla staden Henties Bay nära åtta mil norr om Swakopmund. Att köra bil i Namibia var något av en utmaning för mig eftersom de har vänstertrafik. Därför var det skönt att komma ut ur staden och köra med havet till väster och öknen till öster. Vägen vi färdades på var en lite annorlunda väg eftersom det var en saltväg. När dimman drog in från havet blev det alldeles glashal att köra på. För att få bättre grepp på vägen var det bara att svänga ut lite i sanden och se till att däcken blev sandiga. Onekligen en lite annorlunda upplevelse.

Väl framme i Henties Bay möttes vi av en liten stad mitt ute i öknen. Det är en otroligt vacker plats men ändå lite svårt att förstå att någon en gång i tiden valt att bosätta sig på en så pass karg plats.

Atlantvågorna som slår in mot stranden är enorma. Trots att vi befann oss ute i öknen var det allt annat än varmt eftersom det blåste in starka vindar från Atlanten.

Stranden är ändlöst lång. Bara sand och hav så långt ögat kan nå!

Vi hittade lekfull konst med havet som fond. Tycker om hur konstnären har utgått från stenarnas naturliga form och använt i sitt konstverk.

När dimman drog in mojnade vinden och staden blev märkligt varm och tyst. Lite som att svepas in i spunnet socker tänker jag mig. Vi hittade ett trevligt litet café längs huvudgatan och serverades en riktigt god lunch följt av kaffe och möjligheten att bara sitta och njuta av tillvaron. Det var en sömnig liten stad vi besökte men den gjorde intryck på mig och jag har ofta återvänt dit i tanken. Det visade sig dessutom finnas mycket att upptäcka i omgivningarna vilket vi inte alls hann med vilket gör att jag helt klart måste åka tillbaka till Henties Bay nästa gång jag är i Namibia.

Precis utanför den lilla staden stannade Maggy och jag för att spana in ett vrak. Dessutom passade vi givetvis på att ta en gemensam bild. Vi kisar i den starka solen men jag älskar den här bilden. Vi hade en riktigt fin dag tillsammans och jag kände att de där timmarna kommer för alltid att finnas kvar i mitt medvetande. Då gör det inget att jag gör märkliga miner på bilden, för det här är en bild där jag är rakt igenom lycklig!

Det kändes lite märkligt att svänga av vägen och åka ut på stranden. Där fanns ju till synes inte något annat än sand och hav.

Väl framme såg vi då skeppet som lidit skeppsbrott vid stranden. Fram till augusti 2008 var detta en båt som färdades längs havet och hade en besättning. Sedan skeppsbrottet har det istället blivit ett utflyktsmål på vägen till eller från Henties Bay.

Båtens besättning har ersatts av fåglar som numera ser detta som sitt hem.

Det blev en riktigt fin utflyktsdag längs saltvägen från Swakopmund. Mycket prat men också långa stunder av behaglig tystnad. En sådan där tystnad mellan två människor som känner sig helt trygga med varandra. Det är onekligen något riktigt fint att ha människor där en trivs med att vara tyst tillsammans.