Längs saltvägen till Henties Bay

Sista dagen jag var och hälsade på Maggy i Swakopmund i april for vi på en utflykt. Målet för vår resa var den lilla staden Henties Bay nära åtta mil norr om Swakopmund. Att köra bil i Namibia var något av en utmaning för mig eftersom de har vänstertrafik. Därför var det skönt att komma ut ur staden och köra med havet till väster och öknen till öster. Vägen vi färdades på var en lite annorlunda väg eftersom det var en saltväg. När dimman drog in från havet blev det alldeles glashal att köra på. För att få bättre grepp på vägen var det bara att svänga ut lite i sanden och se till att däcken blev sandiga. Onekligen en lite annorlunda upplevelse.

Väl framme i Henties Bay möttes vi av en liten stad mitt ute i öknen. Det är en otroligt vacker plats men ändå lite svårt att förstå att någon en gång i tiden valt att bosätta sig på en så pass karg plats.

Atlantvågorna som slår in mot stranden är enorma. Trots att vi befann oss ute i öknen var det allt annat än varmt eftersom det blåste in starka vindar från Atlanten.

Stranden är ändlöst lång. Bara sand och hav så långt ögat kan nå!

Vi hittade lekfull konst med havet som fond. Tycker om hur konstnären har utgått från stenarnas naturliga form och använt i sitt konstverk.

När dimman drog in mojnade vinden och staden blev märkligt varm och tyst. Lite som att svepas in i spunnet socker tänker jag mig. Vi hittade ett trevligt litet café längs huvudgatan och serverades en riktigt god lunch följt av kaffe och möjligheten att bara sitta och njuta av tillvaron. Det var en sömnig liten stad vi besökte men den gjorde intryck på mig och jag har ofta återvänt dit i tanken. Det visade sig dessutom finnas mycket att upptäcka i omgivningarna vilket vi inte alls hann med vilket gör att jag helt klart måste åka tillbaka till Henties Bay nästa gång jag är i Namibia.

Precis utanför den lilla staden stannade Maggy och jag för att spana in ett vrak. Dessutom passade vi givetvis på att ta en gemensam bild. Vi kisar i den starka solen men jag älskar den här bilden. Vi hade en riktigt fin dag tillsammans och jag kände att de där timmarna kommer för alltid att finnas kvar i mitt medvetande. Då gör det inget att jag gör märkliga miner på bilden, för det här är en bild där jag är rakt igenom lycklig!

Det kändes lite märkligt att svänga av vägen och åka ut på stranden. Där fanns ju till synes inte något annat än sand och hav.

Väl framme såg vi då skeppet som lidit skeppsbrott vid stranden. Fram till augusti 2008 var detta en båt som färdades längs havet och hade en besättning. Sedan skeppsbrottet har det istället blivit ett utflyktsmål på vägen till eller från Henties Bay.

Båtens besättning har ersatts av fåglar som numera ser detta som sitt hem.

Det blev en riktigt fin utflyktsdag längs saltvägen från Swakopmund. Mycket prat men också långa stunder av behaglig tystnad. En sådan där tystnad mellan två människor som känner sig helt trygga med varandra. Det är onekligen något riktigt fint att ha människor där en trivs med att vara tyst tillsammans.