Längs älven

Det har gått tretton år sedan min familj en sensommardag svängde in i Kvistrum i Munkedal. Precis innan stenbron som leder över Örekilsälven svängde vi höger och fortsatte färden i ytterligare någon mil för att för första gången titta på huset i Hult. Sedan dess har jag passerat Kvistrum och stenbron åtskilliga gånger men har aldrig stannat till där och promenerat. Det blå huset ligger precis intill älven och från köksfönstret ser jag den fina gamla stenbron.

Gott om vatten i älven och den lilla bänken som sportfiskarna använder är nästan helt under vatten.

Tänk så många gånger jag har kört över den där bron och inte haft en aning om det vackra promenadstråk som löper längs älven. Det är verkligen något märkligt i att upptäcka något nytt med en plats som är så bekant.

Om jag har gott om tid om morgonen då börjar jag dagen med en promenad längs älven. Ofta är det dimma tidigt om morgonen och en stund in på förmiddagen. Det blir nästan magiskt vackert när solen bryter igenom.

Svårt att hitta vackrare miljö att promenera i

På andra sidan älven går vägen som leder in till Munkedal. Numera passerar någon bil då och då och det är sällan mycket trafik. Förr var vägen en del av E6an genom Bohuslän och trafiken betydligt mer omfattande. Tänker att på den tiden hade min morgonpromenad inte alls varit lika tyst och stilla som den är idag.

Längs älven finns en gammal övergiven småbåtshamn

Jag är lite svag för sådant som är övergivet och som befinner sig i ett mellanrum. Det vill säga tillståndet mellan att en plats varit något och tills den åter är något och används. Ibland kanske mellanrummet blir det permanenta tillståndet och ibland kan en plats förvandlas helt. Längs min promenadväg finns en övergiven småbåtshamn med trasiga bryggor. Den är övergiven men samtidigt syns det så tydligt att den varit använd och hur människor tillbringat sin tid där. Det finns ett gistet gammalt picknickbord där jag gärna slår mig ner och bara tittar. För trots sitt förfall är det en vacker plats.

Utsikten från altanen

Skulle jag inte ha tid att promenera har jag ändå alltid tid att beundra utsikten. Det är verkligen en förmån att kliva ut på altanen om morgonen och mötas av den här vyn. Sånt gör gott för både kropp och själ.