Sidor

måndag 20 januari 2020

Att landa i 20-talet

Hur göra en när en vill komma tillbaka efter en lång tids frånvaro? Smyger tillbaka in i bloggandet som om ingenting har hänt eller gör en markering om att en är tillbaka och minsann kommer att skriva igen? Och hur vet jag helt säkert att jag verkligen kommer att fortsätta att skriva och hur regelbundet kommer det egentligen att bli? Hinner jag alls skriva längre och om jag skriver finns det då någon kvar som kommer att läsa det jag skriver? Kanske behöver en inte ha en färdig plan utan kanske räcker det helt enkelt med att bara börja skriva. Att foga samman ord efter ord tills de bildar ett helt inlägg! Det jag med säkerhet vet är att jag saknar att skriva, jag har massor av ord i huvudet som vill bli till både blogginlägg och berättelser. Alltså gör jag precis så! Jag börjar skriva, har inte en plan och får helt enkelt se i vilken omfattning det kommer att bli framåt. Ett nytt år är ju alltid en ny början och löften om vad som kan kan tänkas bli. Kanske särskilt just nu då det inte bara är ett nytt år som har inletts utan även ett nytt decennium. 

Det är onekligen en intressant tanke att fundera över vart livets vägar har fört mig i slutet att detta nya årtionde. Om jag blickar bakåt till januari 2010 hade jag inte kunnat föreställa mig att det liv jag nu lever är min självklara vardag. Då var jag timvikarie inom äldreomsorgen med en ständig oro över om jag skulle få tillräckligt många arbetspass per månad och om ekonomin skulle gå ihop. Jag bodde ute på landet i ett älskat men utmanande renoveringsobjekt som jag mer och mer började inse att det var ett omöjligt projekt att ro i land. Jag var gift och dessutom mamma till två tonårstjejer varav en av dem fortfarande bodde hemma. Att bo på landet var verkligen ett projekt och det inte bara på grund av renoveringsobjektet utan på grund av all planering som krävdes för att få vardagen att gå ihop eftersom jag inte hade körkort. En liten passande detalj i sammanhanget är att 2010 även var året då jag startade VisaLiza och lite försiktigt började att blogga.  När jag blickar tillbaka känns det som om det snarare passerat tjugo eller kanske trettio år sedan 2010 med tanke på allt som hänt sedan dess. 


Det har inte varit en rak väg från 2010 till 2020 och längs vägen har jag många gånger undrat vart jag är på väg någonstans i livet. När jag nu till sist har landat i tjugotalet då känns tillvaron verkligen helt självklar. Idag har jag den otroligt fina förmånen att arbeta med folkbildning och har sedan flera år tillbaka en fast anställning. Vilken otrolig skillnad det är att känna tryggheten i att veta att jag varje månad har en inkomst och inte behöver känna stress och oro för hur ekonomin ska gå ihop. Sedan ett år tillbaka är jag tjänstledig på halvtid och är oppositionsråd i min hemkommun. Ett uppdrag som visade sig vara oändligt mycket svårare och mer utmanande än vad jag hade kunnat föreställa mig. Det är något helt annat att vara förtroendevald än att vara den som förväntas leda och hålla ihop en hel grupp av förtroendevalda. Renoveringsobjektet på landet är bytt mot mitt älskade blå hus med utsikt över älven. Särskilt viktigt att notera att det är mitt hus som jag äger själv. Något som jag under åren som timvikarie inte ens hade kunnat föreställa mig att det en dag skulle vara möjligt. Barnaskaran har utökats och jag har numera fyra fantastiska flickor och dessutom ett barnbarn. Jag har även hunnit med att skilja mig och att ta steget att våga gå vidare i livet. Jag var helt säker på att gå vidare i livet innebar att leva ensam, att det var vad jag ville! Så precis i slutet av tio-talet dök någon upp som ställde allt på ända! Han visade sig vara min någon och den jag vill dela mitt liv med!

 Att sammanfatta allt som hänt under tio år är egentligen helt omöjligt, särskilt när en lever ett aktivt liv och tycker om att ha högt tempo. Det har varit år med mycket glädje men också mycket sorg, med nya upplevelser och nya vänskaper, med studier, ledarskapsutbildningar och resor. Alla dessa händelser som har format och omformat livet och lett fram till idag. Det liv jag lever är mitt och jag skulle inte vilja byta ut varken glädjen eller sorgen som lett fram till hur livet utformat sig!


Övre raden från vänster: jag 2010, Anna och Regina i Edinburgh 2011, döttrarna Anna, Sofia och jag 2012
Mittenbilden: Sydafrika 2015
Nedre raden från vänster: barnbarnet 2013, mamma och jag 2014, Maggy och jag i Namibia 2015


Övre bilden: mina fyra tjejer i december 2019
Nedre raden från vänster: föreläsning om Berättelser från Gamlestaden (bok jag varit med och skrivit) 2016, möhipperesa till Prag 2017, inför en debatt i valet 2018 då jag kandiderade som kommunalråd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar