Vägen från misströstan

Sakta, sakta börjar en text att växa fram. Den är än så länge blygsam till sin omfattning men den finns där och den börjar att ta form. Jag sitter i en sal på universitetets bibliotek och känner ett lugn som tidigare saknats. Här har jag ro att stänga tankarna ute och vara ensam med min text. Här kan jag skriva och känner att det här trots min tidigare misströstan kommer att kunna lösas. Familjen har jag lämnat hos äldsta dottern vilket innebär att både de och jag är nöjda med hur dagen gestaltar sig. Att vara student är inte helt enkelt, det viktigaste arbetsredskapet man har är det egna sinnet. Det är jag ock ingen annan som skall ta till mig kunskapen och omsätta den. Detta kan vara allt annat än enkelt eftersom livet inte tar en paus under den tid man studerar. Livet fortsätter att hända och det är något som jag måste förhålla mig till. Den senaste tiden har det inte varit möjligt att släppa in fler tankar, det har varit fullt tillräckligt som det är. Att nu gå vidare och fortsätta med studierna känns som en seger. Jag kan klara även detta! Nu visar klockan att det är dags för lunch och sedan skall jag bege mig till Gamlestaden för intervju.

Långt, långt ner i biblioteket hittade jag äntligen lite studiero