Allt förändras

När man går ner mycket i vikt är det mer än bara kroppen som förändras. Jag har svårt att vänja mig vid mitt nya jag. Insidan är ju samma som förut fastän utsidan har förändrats. Nästan varje dag märker jag saker som förändrats på grund av min förändrade vikt.

Det kan vara små enkla saker som att efter duschen kunna vira handduken kring kroppen. Nu når den ordentligt runt mot tidigare då den inte riktigt räckte till. Det som kanske är lite mer märkligt är att någon gång varje vecka springer jag på människor som inte känner igen mig. Jag hälsar och ser att personen mitt emot mig inte har en aning om vem de pratar med. Det tar några sekunder innan de inser, de flesta säger inte något men en del är ärliga och säger att de faktiskt inte känner igen mig. För mig är det där märkligt att inte bli igenkänd. Så stor upplever jag inte att skillnaden är. Fast det är klart det är svårt att förstå hur mycket det är att gå ner 35 kilo.

Har en röd dräkt som jag har sparat på fast jag inte har kunnat ha den på mycket länge. Verkligen älskade att ha min dräkt och brukade ha den när jag gick på viktiga möten. Tänkte att det kanske var så att den passade nu och blev mycket förvånad över att den var för stor! Attans jag som inte hann använda den innan det var försent. Klurar på om det är hemskt svårt att sy om en dräkt? Något jag inte hade förutsett var att jag inte bara har minskat i storlek på kläder utan även på skor! Att skiljas från gamla favoriter bland kläder känns helt ok men att mina älskade skor inte passar längre känns lite sorgligt. Merparten av mins skor är ju dessutom vintage och med det omöjliga att ersätta. Kanske är det nu jag borde öppna ett skomuseum! Jag har ju onekligen en bra början.

Halkar runt

Sist jag var och hälsade på min syster i Dublin passade jag på att promenera i Phoenix park. Jag har ju tidigare skrivit om denna fantastiska stadspark. Den är verkligen galet stor och den här gången var jag faktiskt lite vilse en stund. Jag lyckades så klart att hitta ut ur parken men hamnade inte riktigt där jag tänkt mig. I Hult är det idag gråmulet och dimmigt och så attans halt att Ida och jag bara halkar runt när vi går ut. Tänker att idag hade det varit perfekt att ta en promenad i Phoenix park istället!

Vidderna är enorma

Ser ni vad som döljer sig bland träden?

Hade förmånen att få se parkens "vilda" rådjur

Parken passar både den som promenerar och den som tar sig fram till fots!

Uppskattad plats av fyrfota vänner

Disciplin!

Att vara student kräver mycket självdisciplin, särskilt när man inte har några föreläsningar utan bara självständigt arbete. Det är svårt att organisera sina dagar på ett bra sätt tycker jag. Helst skulle jag vilja åka in till skolan varje dag för att sitta i en av läsesalarna på universitetsbiblioteket. För min del är inte det riktigt möjligt eftersom jag har tolv mil enkel väg till skolan och det skulle helt enkelt vara slöseri med värdefull tid. Att sitta hemma fungerar bra om jag är ensam hemma och om det är välstädat. Min alternativa lösning just nu är att sitta på Café Corner i Munkedal. Visserligen har vi bibliotek även i Munkedal, men det känns inte så inbjudande att sitta där och plugga och dessutom har de inte kaffe på biblioteket. Fördelen med att sitta på caféet och plugga är att där finns det kaffe och lunch som jag själv inte behöver laga och dessutom alldeles livsfarliga sötsaker. Nackdelen med att sitta där och plugga är att Munkedal är ett väldigt litet samhälle och majoriteten av människorna som kommer in för att fika eller luncha är någon som jag känner. Så vad göra? Distraheras hemma eller på café? Senaste tiden har det trots allt varit mest effektivt att distraheras borta.

Har lagt beslag på mitt eget lilla hörn.

Behöver inte gå långt när blodsockernivån sjunker, stort plus!

Attans gott kaffe som jag slipper brygga själv! 

Även nu

Även nu innan våren har kommit och innan världen åter grönskar finns det skönhet att hitta i naturen. Till skillnad mot när våren kommer med sprudlande energi och allt det vackra fullkomligt finns överallt får man nu titta lite mera noga för att se. Här i Hult har vi haft ett fantastiskt solsken hela helgen och det har även inlett den nya veckan. Så härligt att känna att solen faktiskt värmer lite och se hur snön försvinner lite för varje dag som går. Ibland tänker jag att så innerligt illa som jag tycker om mörker och vinter så skulle jag egentligen bo på andra breddgrader. Vår, sommar och höst är årstider jag älskar men vintern den kan jag inte med alls. Det är bara en lång väntan på att våren skall komma åter. Fast hade vintern inte funnits då hade jag kanske inte uppskattat de andra årstiderna lika mycket!

Lycklig barndom?

På senare tid har jag funderat en hel del på min barndom. Vet egentligen inte riktigt varför, kanske beror det på att jag själv är plus trettio och har barn i den ålder mina föräldrar hade när de var i den åldern. Eller är det kanske så att barndomen nu börjar ligga ganska långt bort i tiden. Innan man passerar trettio är avståndet mellan tonårstiden och barndomen kort. Nu är det plötsligt betydligt längre och om två år har det gått tjugo år sedan jag gick ur nian. Genom sina barn minns man också sådant som man hade glömt bort. Helt vardagliga händelser triggar minnen från liknande situtioner från när jag själv var barn. Inser att jag tillrättavisar mina barn för samma hyss jag själv gjorde och blir lite full i skratt och kommer nästan av mig mitt i en mening. Kanske blir man ibland barndomsnostalgisk eftersom det var en tid som man själv upplevde som enklare. Min yngsta dotter säger ofta att hon önskar att hon var vuxen eftersom då får man bestämma allting själv. Hon har svårt att tro mig när jag säger att vuxna många gånger önskar att de fick vara små igen så de slapp bestämma allting.

Jag har ibland funderat över där här begreppet med lycklig barndom. Vad innebär det egentligen? Vad är det som krävs för att en barndom skall anses ha varit lycklig? För egen del kan jag se att min barndom innehöll både det som var bra och det som var svårt. Idag kan jag se att mina föräldrar kämpade på så gott de kunde utifrån de förutsättningar de hade. Att uppfostra en familj är inte en enkel uppgift! Som barn kände jag ofta en stark besvikelse över att mina föräldrar aldrig hade råd med någonting, att vi inte kunde göra samma saker som andra familjer. Min högsta önskan var då att åka och shoppa med min mamma. Helt omöjligt eftersom det inte fanns ekonomi till det. Istället fick jag dras med mammas hemsydda kläder. Som barn förstår man inte allt och jag förstod onekligen inte att det var något särskilt att mamma sydde till mig.

Jag är uppväxt med två föräldrar som fick mer att hantera än vad de klarade av. Pappa var sjuk och mamma var den som arbetade tills hon också blev sjuk. De drabbades hårt av nittiotalskrisen och lyckades aldrig komma tillbaka efter det. Själv befinner jag mig i en annan livssituation och för det är jag tacksam. Samtidigt är jag också tacksam för att ha växt upp under knappa omständigheter. Även som vuxen har jag befunnit mig i den situationen att jag känt skuldkänslor över att inte kunna ge mina barn allt de önskar. Har du en gång befunnit dig där så är det inte något man glömmer. För egen del tror jag att dessa erfarenheter är grunden i mitt politiska engagemang likväl som de val jag gör i min vardag.

Midsommar 1989, lillsyster och jag i mammas fina hemsydda klänningar

Skolavslutning 1990, även här är det mamma som har sytt

Bortglömd

Till advent när jag plockade fram mina julkrukor hittade jag en bortglömd hyacint. Jag brukar alltid spara lökarna efter att de gjort sitt och sedan plantera ut dem till våren. Vi börjar få ganska gott om hyacinter i trädgården nu eftersom jag verkligen älskar denna lilla lök. Nåväl en av dem hade jag missat att plantera och den hade blivit kvar i lådan med krukor i ett helt år. Trots det hade det börjat titta fram små gröna blad ur löken. Ställde fram den redan till advent men det tog fram till den här helgen innan den åter blommade. Denna bortglömda lilla blomma tycks vara en riktig överlevare och givetvis ska även den få sin plats i trädgården när våren kommer.

Humörhöjare

Den som någon gång har vägarna förbi Munkedal får inte missa att promenera längs Maltes stig vid Saltkällan. Det är en fantastiskt trevlig strandpromenad som i sig är värd ett besök i till kommunen. Den här lördagen hade skiftat i olika nyanser av grått och vi kände oss inte på humör för någonting alls. Istället för att låta ett sådant humör förstöra dagen beslutade vi oss för en tur ner till Saltkällan för en promenad längs Maltes stig. Kort efter att vi gett oss av beslutade sig solen för att göra oss sällskap. Vackert landskap i solsken mycket mer behövs inte för att bli på gott humör!

Att våren är på väg kändes tydligt eftersom solen faktiskt värmde

Båtar i väntan på sommaren

Otroligt fin och välskött strandpromenad

Raimo och Ida

Sol över öppet vatten

Isen håller på att brytas upp. Under isen hördes vågorna. Märkligt ljud!

Att komma tillbaka

I drygt en månad har jag varit i nästintill konstant sjuk. Lite intressant med tanke på att jag under denna tid även hunnit med att besöka både Berlin och Dublin. Inte helt kul att vara ute och fara när man är sjuk men det funkar det med. Det största problemet som jag ser det med att vara sjuk länge är hur snabbt man halkar efter med allt. Hade det bara varit hem och familj som skulle skötas så hade det ju varit en sak. Huset tål att inte vara perfekt städat och barnen förstår att föräldrarna inte alltid kan vara på topp. När man är student är det dock lite klurigare. Det är ju inte någon som skriver mina tentor eller min uppsats åt mig när jag inte kan. Förlorad tid är förlorad tid och det är bara att försöka förlika sig vid det och fundera över i vilken ände man ska börja ta tag i tillvaron igen. Ett av mina första steg är alltid att ringa min kloka klasskamrat Pernilla. Efter att ha pratat med henne känns det alltid som att jag har koll på tillvaron och kan åstadkomma vad som helst. Tänk vilken fantastisk förmåga hon har som var den inverkan på människor. Nästa steg blir att skriva listor över vad som skall göras. Sen är jag nog på gång igen tror jag!

Äntligen frisk, håller tummarna för att det fortsätter så! Nu är det bara att börja ta tag i allt. Vad sägs om att börja med en sak och sedan helt enkelt fortsätta med resten?

Potsdam

För två veckor sedan när Raimo och jag var i Berlin passade vi på att besöka Potsdam. Det var söndag när vi var där så staden var märkligt tyst och stilla. I Tyskland har man tydligen fortfarande stängt i affärerna på söndagar vilket faktiskt kändes lite trevligt. Fast effekten av stängda affärer gjorde att Potsdam nästan kändes som en öde stad och inte en plats där det bor runt hundra tusen människor. Tydligen bombades staden svårt under kriget och mycket av dess gamla bebyggelse förstördes då. På senare år har man dock börjat att bygga upp det som bombades. Stadsslottet från 1700-talet är ett sådant exempel som skall vara klart under året. Känns lite märkligt att bygga upp det som varit försvunnet ända sedan fyrtiotalet, men samtidigt är det ju också positivt att återskapa ett kulturarv.

Första intrycket av Potsdam i likhet med Berlin var att det är en enda stor arbetsplats. Här byggs och grävs lite överallt.

En annan veckodag och en annan årstid är här säkert fullt med folk. En söndag i februari var här märkligt öde.

Vårt mål med resan till Potsdam var att promenera i parken Sanssouci. Parken har varit ett sommarnöje för kungligheter. Det är nog verkligen på sommaren som Sanssoci skall ses. Ovan är ingången till det romerska badet som ligger i parken.

Här satt kungligheter och annat fint folk och tog det lugnt medan de inväntade nästa bad

Hela parken är präglad av förfall och så även det romerska badet. Blev mycket förtjust i målningen kring denna dörr.

Här kan man onekligen bada med stil! Vi fick nöja oss med att titta in genom fönstret eftersom de olika byggnaderna bara är öppna maj-oktober. Alltså får vi åka tillbaka när det är lite varmare och njuta av detta sommarnöje i sin rätta årstid.

Det finns en viss tjusning även i förfallet samtidigt som det känns beklämmande att dessa vackra byggnader sakta men säkert är på väg bort. Läste dock någonstans att det finns bevarandeprogram för parken så jag kan tänka mig att det finns planering för renovering.

Vackra träd med vackra former!

Här har vi det nya palatsen i parken. Inte så tokigt för att vara en sommarstuga!

Har aldrig sett så många statyer på en och samma gång. Det var statyer precis överallt!

Trött men glad efter en härlig promenad!

Vår gissning är att dessa lådor innehåller statyer för att skydda dem mot väder och vind. Besöket i Sanssoci kändes verkligen trevligt och det skulle vara spännande att se mer av den gigantiska parken. Även om vi var där vid helt fel årstid så gav besöket ändå mersmak.

Farväl till favoriter

Nu på kvällen har jag börjat röja i min klädkammare inför den stundande klädkammarflytten. Jag har hittills provat mig igenom alla mina klänningar och undrar hur många svarta klänningar kan en kvinna egentligen behöva? Nu är jag hård och har bestämt att bara det som verkligen passar får finnas kvar. Det är inte någon idé att spara något av sentimentala skäl! Eller jo det är det ju faktiskt! Vissa saker bör sparas men långt ifrån allt. Något som gör mig lite förundrad är mina kläders flexibilitet. Klänningar som satt fint för 35 kilo sedan sitter fint nu med. De sitter annorlunda, men det ser fint ut nu och såg fint ut då. Praktiskt är det om inte annat eftersom det innebär att jag faktiskt hade mer kläder som jag kan använda än vad jag hade räknat med.

Klänning är egentligen ett helt genialt klädesplagg. Med klänning är det lätt att se välklädd ut och det är ett plagg som många gånger är mjukt och skönt att ha på sig. Det finns givetvis undantag som till exempel min nyårsklänning som var en klänning för den som inte har krav på att kunna andas. Byxor och tröjor är inte riktigt lika flexibla vilket innebär att där har jag redan hunnit rensa en hel del. Även om det känns skönt att kunna resa ut sådant som inte passar längre så känns det också lite vemodigt. Några av de där klänningarna har ju varit med mig på viktiga tillfällen i livet och jag har haft hemskt roligt och dessutom känt mig riktigt tjusig. Nu har den första omgången kläder packats ner och jag undrar vart de kommer att hamna när jag skickar ut dem i klädkretsloppet.  Min förhoppning är att de skall uppskattas och skänka glädje där de hamnar på samma sätt som de gjort för mig.

Visst behöver man en grön långklänning när man springer bland vitsippor!

Först middag sedan förfall

Platser som övergivits lockar alltid fantasin. Varför övergavs platsen och hur länge har den varit övergiven? När vi för två veckor sedan var i Potsdam utanför Berlin promenerade vi förbi en italiensk restaurang som övergivits. I sin glans dagar var det nog ett ganska tjusigt ställe. Stort var det i vilket fall. Lite märkligt egentligen att platsen var övergiven eftersom den ligger precis intill parken Sanssouci som är en stor turistattraktion. Restaurangen ligger dessutom strategiskt intill den spårvagnshållplats som många av parkens besökare kliver av vid på sin väg till parken.

Det enda som fortfarande var i bruk på restaurangen var denna godisautomat

En gång i tiden var detta en stor restaurang belägen i en stor trädgård

Jag undrar så vad som gjorde att platsen övergavs och lämnades åt sitt öde

På besök

Att åka och hälsa på lillsyster är alltid trevligt. Dessutom innebär det att jag gör saker som jag annars inte brukar göra. Här hemma är jag så himla nöjd med att vara hemma så fort jag får tillfälle till det. Att vara hemma i Hult är nog faktiskt det bästa jag vet! Fast att vara iväg är inte så dumt det heller. Det jag gillar allra mest med att åka till Dublin är språket. Jag gillar att både höra och prata engelska och egentligen är det ganska fantastiskt att göra sig förstådd på ett helt annat språk. Just engelskan har en skönhet i sig som jag uppskattar.

Fast lillsyster och jag vi pratar så klart svenska med varandra när vi ses. Skulle ju vara konstigt annars menar jag. Nåväl den här resan till den gröna ön känns som att den var riktigt händelserik och att vi hann med mycket. Jag landade sent på fredagen så då var det inte så mycket mer att göra än att äta kvällsmat och att sova. På lördagen hann vi med att se ett demonstrationståg och att titta i vintagebutiker. Vi var dessutom förbi en mysig pub som har loppis varje lördag.

På lördagskvällen var vi på ett tjusigt ställe och testade drinkar. Skall man ut på en tjusigt ställe så är det så klart tjusig klädsel som gäller. Fick tillfälle att använda mina tjusiga nya skor som visade sig vara riktigt bekväma trots höjden på klackarna.

På det tjusiga stället hade de drinkar med tjusiga namn. Vad sägs om en pink cloud och en flirtini?

På söndagen åkte vi till byn Dundrum som ligger utanför Dublin. Det var en charmig liten by men som märkligt nog också innehåller Irlands största shoppingcentrum. Det var verkligen ett galet stort köpcentrum och jag har nog faktiskt aldrig sett ett större. Till största delen var det tjusiga märkesaffärer så Becka och jag vi nöjde oss med att titta. Känns inte riktigt som att någon av oss har en budget där det funkar att lägga 5000 kronor på en klänning eller ett par skor. Riktigt roligt var det dock att titta på alla tjusigheterna.

På måndagen var Becka sjuk vilket på sätt och vis var lite bra, då fick vi ju träffas lite mer än vad vi skulle ha gjort annars. Hon brukar inte komma hem förrän efter 18 på kvällen så på vardagarna brukar jag få sysselsätta mig själv. Fast jag passade också på att åka in till Starbucks och dricka sojalatte och plugga medan min syster sov. Tänk jag gillar verkligen att plugga där och deras sojalatte är en av mina stora favoriter. På tisdagen var det hemfärd på eftermiddagen och jag var mycket tacksam över att ha sällskap av vänner på planet. Jag är ju rejält flygrädd och resan hem var allt annat än trevlig eftersom vi hade rejält med turbulens nästan hela vägen. Som så många gånger förr lovade jag mig själv att aldrig mer utsätta mig för att flyga. Få se hur länge det dröjer innan jag har glömt bort hur jobbigt det är att flyga!