Ledsamheter

Egentligen hade jag idag tänkt skriva om det ljuvliga i att åter kunna trädgårdsarbeta och hur rosorna i rosenträdgården trivs och frodas. Fast det där ryms inte riktigt i mina tankar just nu. Säkerligen får de utrymme igen framöver men just nu känns livet som husägare i Hult tungt. Dagens dystra tankar började när maken visade hur väggen i vårt garage inte mår bra av de allt tyngre transporter som passerar förbi vårt hus. När vi köpte huset i Hult för nästan tio år sedan var här knappt någon trafik. Nu passerar tunga fordon flera gånger om dagen och ofta med en mycket hög hastighet. Nu behöver väggen i garaget åtgärdas ganska så akut eftersom vi faktiskt är oroliga för att den skall rasa. Vi påbörjade även projekt putsa fönster idag. Våra fönster är ju tänkta att bytas ut och det är bara att konstatera att det räcker inte längre att tänka, de borde ha varit bytta för länge sedan.

Så kommer då den där känslan av att vi har tagit oss vatten över huvudet. Vi har hållit på och greja och jobba i nästan tio år och är långt från klara. När vi köpte huset i Hult insåg vi inte vidden av det arbete som skulle krävas eller de kunskaper en skulle behöva för att åtgärda allt. Fast så för två år sedan anlitade vi en snickare och äntligen skulle taket läggas om samtidigt som vi själva skulle renovera köket. Tänk nytt kök och nytt tak på en och samma gång. Nu blev det inte riktigt så. Istället blev det en byggfuskare, mycket ökade omkostnader, ett tak som till slut blev klart men inte riktigt så som det var tänkt. De ökade kostnaderna åt upp besparingarna som skulle täcka köksrenoveringen och två år senare har vi fortfarande samma kök. Ett kök från tidigt femtiotal som är så slitet att det känns omöjligt att få rent.

Jag brukar försöka se det positiva i vårt renoveringsprojekt. Har lärt mig att blunda för små bagateller som hål i taket i biblioteket eller kanske att det helt saknas räta vinklar i detta hus. Idag kan jag inte se förbi det där, det är för mycket helt enkelt. Tror att det som hela tiden gjort det värt allt arbete är att jag verkligen älskar platsen där vi bor, men just nu känns inte ens det riktigt bra. Känns som att jag bara väntar på nästa traktor som skall meja ner något som jag gjort i ordning. Jag brukar vara duktig på att tänka att allt som sker har en mening och försöka se det positiva i det som sker. Just nu känns det dock svårt och jag känner mig ledsen rakt igenom.

Tur att våren är här i alla fall så jag får lite sol och grönska i min dysterhet