Vila och dagdrömmar

Hett kaffe och varma filtar i kombination med Netflix är alldeles nödvändigt när en inte mår bra. Så typiskt att inte vara helt kry när det till slut blev lite kallare. Vill helst inte kliva ut genom dörren just nu. Där ute är det ju så kallt och under mina filtar är det varmt och gott. Passar på att titta på filmer som jag länge velat se men inte haft tid. Varvar mellan kaffe och te och har det egentligen oförskämt bra förutom den där lilla detaljen att jag är sjuk. Förutom detta ägnar jag mig åt att drömma mig iväg till Dublin igen. Om knappt två veckor är det äntligen dags för att åka dit igen. Denna gång tillsammans med dottern Anna och min syster Rebecka. Listan över saker som vi bara måste hinna med är lång. Det trevliga med att resa är inte bara resan i sig utan också planeringen och förväntan innan. Alltid härligt att ha något att längta efter och ägna sig åt lite dagdrömmeri.

En stilla stund på en trappa...

Tiden är märklig som jag ser det. Somligt känns som om det hände alldeles nyss när det i själva verket var länge sedan. Annat kan kännas långt borta fast det egentligen var alldeles nyss. Sen är det den där känslan när tiden passerar märkligt fort, när en inte riktigt hinner med. Idag är det ett år sedan jag stod på Spanska trappan i Rom. Det var strålande sol och arton grader varmt och jag var där med mannen som jag älskar. Ett år har passerat sedan dess. Ett år som varit fyllt med mycket märkligt. Somligt riktigt bra och annat riktigt svårt. Det känns som om dagarna passerat snabbare än andra år och att de stilla stunderna varit alldeles för få.

Den där förmiddagen då vi besökte Spanska trappan är en av de stilla stunderna. Det trots att vi där var omgivna av mängder av människor som i likhet med oss ville uppleva den historiska platsen. Vi tog oss tiden att gå nedför trappan i lugn och ro. Jag tror att mängden stilla stunder är avgörande för upplevelsen av hur snabbt ett år går. För mig känns det som om det var alldeles nyss vi var i Rom och i själva verket är det precis ett år sedan. Alltså har de stilla stunderna under året som gått varit alldeles för få.

Min målsättning är att det nästa år skall kännas som om en evighet passerat sedan jag stod i den där trappan. Om den känslan infinner sig då har året som kommer varit fyllt av stilla stunder.

Novemberträdgård

Även idag skiner solen i Hult vilket uppmuntrar till tid i trädgården. Just nu är trädgården i Hult ovanligt stökig eftersom den är belamrad med fällda träd. Vi tar hand om dem ett efter ett och kapar till ved men det är ett tidsödande arbete. Just nu är det dock maken som helt ansvarar för att ta hand om veden eftersom jag inte är riktigt kurant. Jag  går istället runt och tittar i trädgården och planerar för nästa säsong.

Trots att vi är i novembers slut finns det fortfarande en hel del som fortfarande är fint i trädgården. Kärleksörten har vissnat men är fortsatt vacker. Det är en blomma jag verkligen tycker om. Den är bland de första växterna som tittar upp om våren men väntar ända fram till sensommaren med att blomma. Jag har planer på nya planteringar till våren och kärleksört finns med i planerna för dem. Förra året gjorde vi i ordning en del av trädgården som tidigare varit täckt med den förhatliga rönnspirean. Spirean täcke ju tidigare större delen av trädgården men sedan förra året är den under kontroll. Sedan även den sista delen av trädgården gjordes i ordning har vi njutit av att där ha en gräsmatta helt fri från rönnspirea. Fast gräsmattor är i längden inte så spännande och därför stundar nya planer. En del av tomten skall användas till praktisk nytta genom ett rejält potatisland. Sen skall ännu en rosenplantering anläggas. Rosor tycks ju verkligen trivas här hemma i Hult och då känns det klokt att satsa på ett vinnande koncept.

Den nya rosenplanteringen kommer inte att bli lika omfattande som vår rosenträdgård. Istället tänker jag mig en port som leder in i trädgården från skogen.

New Dawn blommar fortsatt i vår rosenträdgård trots att det nu är mindre än en månad kvar till julafton. Fast nu är det nog bara en tidsfråga innan även New Dawn ger upp för i år. I morse var trädgården täckt av frost och det märkts att en kyligare temperatur är i antågande.

Hult i solens sken

Det hände något mycket märkligt strax efter lunch här hemma i Hult idag. Plötsligt sken solen! Tänk så mycket lättare en känner sig i sinnet av att titta ut och se sol istället för grått, grått och åter grått. Vi valde att utnyttja solskenet och gav oss ut på promenad i skogen. Allt annat kändes mindre viktigt i jämförelse med att tillbringa en stund i solen.

Mitt älskade Hult är alltid vackert men än vackrare blir det när solen skiner!

Vi har en runda som vi oftast går eftersom den är alldeles lagom lång. En fin liten slinga i skogen med bra stigar och möjlighet att låta Ida springa fritt. Trots att vi går där ofta är det en väg jag aldrig tröttnar på.

Ida trivs som allra bäst när hon får springa fritt på promenaden. 

Att promenera i vår skog ger mig kraft och energi. Har i stort sett alltid med mig kameran ut på promenaden. Ofta ser jag något som jag inte lagt märke till tidigare trots att jag trampat samma stigar i tio år. När jag är ute och reser är det just de där stigarna jag längtar efter.

Vårt hem i solens sken och inbäddat i skogen. Det enda jag ibland kan önska mig är att vi hade lite mer fria vidder runt huset. Skulle gärna haft lite mer utsikt. Om jag någon gång skulle köpa mig ett annat hus står fria vidder högt på önskelistan. Det och att huset skulle vara i perfekt skick och inte behöva något arbete alls! Fast efter att ha ägnat tio år åt att renovera huset och att arbeta och röja i trädgården så har vi inte bara investerat tid och pengar i vårt hem utan även själ och hjärta. Det i sin tur gör att jag har svårt att tro att vi någonsin skulle välja ett annat hem.

TV istället för pyssel

Det är inte alltid en dag blir så som en har tänkt sig. Istället för pysselstuga fick det bli sjukstuga här hemma i Hult idag. Minstingen är förkyld och Anna är konvalescent efter att ha opererat käkarna tidigare i veckan. Alltså byttes pyssel mot en lugn dag i soffan med mycket tittande på TV. Även sådant är viktigt att få plats med i livet och att acceptera att allt inte alltid blir så som en har tänkt sig. Det blev en bra dag även om den inte blev som jag hade tänkt mig. Pyssel och julmusik kan vänta, det som är allra viktigast är att stanna upp och ta hand om varandra. Anna har varit så tapper med sin operation och tiden efter. Hon har väntat på den i flera år och nu äntligen är det över, nu återstår bara själva läkningen och sedan kan hon lägga det bakom sig. Det är lite märkligt med sådana där saker som en vet om under lång tid. När tiden väl är inne känns det nästan lite overkligt trots att en haft lång tid att vänja sig vid tanken. Så var det för mig när jag gjorde min gastric bypass operation för drygt två år sedan. Väntan hade varit så lång och det var nog först när jag rullades in till operationen som jag verkligen förstod att det var allvar. Nu när över två år har passerat har delar av minnet bleknat. Idag är det svårt att föreställa sig att livet någonsin har varit på något annat sätt. Minnet kan förvisso spela oss spratt men många gånger skonar det oss genom att låta oss minnas mer av det som varit bra än det som varit jobbigt. Känns betryggande att veta att det fungerar så.

Lite julpynt har fått komma upp även idag och nu är huset i Hult redo för advent!

Tid för pyssel

Förra året när Sophie och jag var på julmarknad på Hagalund trädgård såg jag en otroligt fin julkrans. Jag blev otroligt inspirerad och ville göra en egen med en gång men lyckades inte få till tiden innan jul. I år är jag ute i god tid och har börjat klura på hur kransen kan vara gjord. Tidningspapper, pärlor på tråd och en halmkrans har jag gissat mig till så nu återstår bara att komma på hur de skall fogas samman. Tänker också att det kan vara fint att "måla" tidningspappret med te innan det används. Då får pappret en fin gulaktig färg som gör att tidningspappret ser ut att vara gammalt fast det är alldeles nytt. Morgondagens projekt blir att lista ut om pappret bör rivas i remsor och sättas på kransen eller om de helt enkelt skall knycklas ihop och sättas på plats. Det här är faktiskt ett projekt som jag har sett fram emot ända sedan förra året. Känns skönt och bra att äntligen ha så pass mycket utrymme i livet att det åter finns tid för sådant som är roligt. Viktigt det där att inte bara ha tid för måsten utan också ha tid för sådant som egentligen är alldeles onödigt men just därför helt nödvändigt att ta sig tid till.

Idag har jag därför sett till att stöka undan sådant där tråkigt som att dammsuga, tvätta, damma och att stryka gardiner. Att stryka har tidigare hört till en av de uppgifter som jag avskytt allra mest. Numer tycker jag att det faktiskt är en avkopplande sysselsättning, vart skall detta sluta? Kanske blir jag till slut som farmor som strök allt. Känns fint att stryka och sätta upp julgardinerna och att hemmet genom det signalerar att nu närmar sig julen. Särskilt roligt är att jag i år hittade användning för ett par julgardiner som jag sydde för mer än tio år sedan. De har inte använts på flera år och många gånger har jag tänkt göra mig av med dem av just den anledningen. Idag kändes de dock helt rätt i ena tösens rum och de kunde åter hängas upp efter åren i lådan. Nu när alla tråkuppgifter är klara väntar morgondagen med pyssel och dessutom skall det bakas både pepparkakor och lussekatter. Imorgon blir det dessutom premiär för julmusiken. Kanske blir det till och med tid för glögg och knäck imorgon!

Den fina kransen som inspirerar mig!

Förvaring i köket

Tänk så många fula förpackningar som vi omger oss med i vardagen. I stort sett all mat vi köpet kommer i någon form av förpackning. Är så inte fallet skall de trots allt förvaras tills dess de skall ätas. Jag har under många år samlat på mig burkar i olika storlekar och former där jag förvarar mjöl, socker, havregryn, quinoa och allt annat smått och gott. I somras kom även vår fina köksreda på plats som onekligen är en fin förvaring och rymmer mycket. Det som används ofta vill jag ha nära till hands vilket gör att det mesta står framme i köket. Något som används ofta i matlagningen här hemma i Hult är vitlök. Dessvärre har vi inte haft någon bra förvaring för vitlöken utan den har istället fått ligga i en skål i skafferiet. Så hittade jag en dag en vitlöksburk i emalj som det dessutom står Vintage Home på. Emalj och även glas är material som jag verkligen tycker om. Hållbara och vackra.

Träning och livspussel

Sedan två år tillbaka har träning blivit något naturligt i min vardag. Tiderna på gymmet planeras noga in för att familjens livspussel skall fungera. Så som vi bor krävs det alltid en hel del planering för att en inte skall behöva ägna dagarna åt bilkörning. Sedan i våras när jag skadade min fot har det varit lite av en kamp med träningen trots allt. Jag hade ju upptäckt att jag älskade att springa och plötsligt funkade inte det längre så vad göra. Efter en tids träningsfrånvaro fick jag fin hjälp av Camilla, som är min personliga tränare, med att börja styrketräna. Märkligt nog visade det sig att även detta var något som jag verkligen älskar. Gillar att det är en utmaning och när en vikt är bemästrad då är det bara att testa sig själv och pröva lite tyngre. Trivs även med känslan av att kroppen blir helt slut efter ett träningspass. För mig som oftast sköter mitt arbete vid datorn blir det ju mycket stillasittande och då känns det än viktigare att bli riktigt trött ibland. Idag ser jag mig själv som en tränande människa även om det har varit svårt att ta till mig att det faktiskt är så. Att träningen är det som gör att jag mår bra och får tillvaron att fungera. Det är lätt hänt att träningen får stryka på foten när kalendern är fulltecknad. Märkligt nog tycks det vara så att jag hinner mer om jag ser till att prioritera tiden för träning. Att inte kunna träna gör mig därför frustrerad men samtidigt motiverad. Just nu kan jag inte springa och inte heller styrketräna på grund av en skadad hand. Förra gången jag inte kunde träna som vanligt fick jag ju lära mig något nytt.Undrar vad jag blir tvungen att lära mig nu som jag kommer att inse att jag gillar även det!

Inser att vår hund Ida och jag är lite lika. Vi älskar båda två att springa, gärna fort!

Längtan och saknad

November närmar sig sitt slut och det känns lite som om det ständigt är gryning eller skymning. Däremellan råder ett grått dis. Det är egentligen inte kallt men regnet och blåsten skapar en fuktig kyla som går in under huden och gör att en fryser mer än om det vore många minusgrader. Kommer på mig själv med att längta efter just minusgrader. Även om jag inte är så förtjust i kyla så är det något särskilt med den friska luften som minusgrader för med sig. Just det där med att frysa är ganska enkelt avhjälpt genom att leta upp mina vinterkappor istället för de tunna som jag envisas med att använda just nu. Normalt sett har jag vid den här tiden på året bytt för länge sedan men den här hösten är ju lite märklig. Säsongen för vår och höst kan ju bli märkligt kort och plaggen inte särskilt mycket använda. Ibland är det isande kallt redan i september och somliga år känns det nästan som sommar i mars. I år har dock ytterplaggen blivit väl använda och jag har kommit att sakna vinterkapporna. Det är något bra med det växlande årstiderna att de gör att en måste både längta och sakna. Var säsong har sina kläder och sina vanor vilket jag tycker om. Tror att längtan och saknad kan göra att vi uppskattar något än mer. Mitt i sommaren kan jag komma på mig själv att längta efter höstrusk eftersom det innebär tända ljus, varma filtar och lugna stunder i fåtöljen med en bra bok. När det höstruskar som mest och promenaderna med hunden är allt annat än mysiga då längtar jag efter de där sena sommarkvällarna när vinden är ljum och det aldrig riktigt blir mörkt. En skulle kunna se det här med längtan som att inte leva i nuet men jag ser det som tvärtom. När den där första kvällen men tända ljus och höstrusk väl infaller då kommer alltid tanken: som jag har längtat! Just den där längtan gör det enklare att säga farväl till sommaren och välkomna hösten.

Nästa projekt?

Vårt hem är ett ständigt pågående renoveringsprojekt vilket på många sätt är en utmaning. Efter tio år skulle en önska att vi vore klara och kunde vila lite mellan projekten men än är det långt kvar innan vi är där. Helst skulle vi vilja avsätta några veckor och ta ett rum i taget. Troligen skulle vi komma ganska långt då. På den tiden när vi bara bodde i huset på helger och lov då kunde vi arbeta mer fokuserat. När vi var i huset då arbetade vi och fick våra projekt avklarade. När vi flyttade hit på heltid visade det sig inte vara helt enkelt att balansera liv och renovering på ett bra sätt. Ibland står därför arbetet helt stilla i flera månader. Med jämna mellanrum försöker vi se över vår renoveringsstrategi. Vad skall göras härnäst och på vilket sätt? När vi nu äntligen närmar oss slutet på ombyggnationen av övervåningen så är det dags att börja fundera över nästa steg. Vad skall vi ta tag i sen? Vårt stora önskemål är att äntligen kunna fokusera på köket. Det är dock ett stort projekt som kommer att ta lång tid. Rent spontant känns det klokare att vänta till någon gång framme i vår när det är varmare. Känns som ett smart drag med tanke på att kökets fönster skall bytas ut. Alltså behövs ett lagom stort projekt att sätta igång efter jul och avsluta i god tid för köksrenoveringen.

Trappan till övervåningen känns som att den kan vara ett lämpligt nästa projekt. Allt som är träfärgat skall målas vitt och själva trappstegen skall målas grå som resten av golven i huset. Det som ger en extra utmaning till projektet är att tapeten i vid trappan skall behållas. Den är från när huset renoverades i mitten på 50-talet och är fortfarande i gott skick. Lite nött här och var men mönstret är förlåtande på så vis att det inte syns om en inte letar.

Trädgårdsarbete och pepparkakor

Jag tänkte mig en lugn dag hemma då jag skulle göra absolut ingenting. Att göra ingenting hör dock inte till mina starkaste egenskaper men jag har i alla fall varit hemma. Har tänkt i några dagar att jag skulle ut och hämta in en adventsgran. Vi har ett gäng smågranar som växer i trädgården som vi ännu inte gallrat bort. Två drogs upp och planterades i krukor. En får stå på farstutrappen och den andra på mangeln i vardagsrummet. När jag ändå var ute i trädgården passade jag på att äntligen så vitlöken till nästa år. Det har varit en sådan där sak som jag länge tänkt göra men det har ändå inte blivit av. De enklaste små sakerna är oftast de svåraste att få gjort känns det som. Jag fixade med lite smått och gott i trädgården och när jag gick in kände jag mig färdig med den här trädgårdssäsongen. Nu kan det få vara vinter även om jag inte trivs med kyla och mörker så tycker jag om avslut. Allt måste avslutas för att något nytt skall kunna starta.

Adventsgranar på plats och lådan med adventspynt framplockad. Alltid lika mysigt att packa upp sakerna som får pryda vårt hem från år till år. Vissa år pyntar vi mer och andra år pyntar vi mindre. Varför det är så kan jag inte förklara men det känns mer eller mindre rätt att julpynta.

I morse gjorde maken pepparkaksdeg och vi kunde inte låta bli att provbaka lite lagom till lördagsmyset. Huset doftar fortfarande av nybakta pepparkakor och det dröjer nog inte länge innan vi också spelar julmusik! Även om vi inte pyntar på samma sätt varje år eller bakar exakt samma saker så finns det ändå något fint med att ha sina egna traditioner. Varje familj firar på sitt sätt och inget firande är precis som något annat även om de påminner om varandra.

Julstök i november

Med två veckor kvar till advent känns det tillåtet att börja frossa i allt som hör julen till. Jag är lite konservativ av mig och tycker inte om att julpyntet dyker upp i butikerna redan i början av oktober men nu älskar jag det. Idag skall första satsen pepparkaksdeg sättas och vi har så smått börjat planera vad som skall ätas under julen. Tycker om det där med planering så att allt kan vara klart i god tid eftersom vi då slipper stå på julafton och laga mat. Det där har hänt alldeles för många gånger och så vill jag inte ha det. Julafton skall vara en sådan där perfekt dag när allt är färdigt och vi bara behöver njuta av att det är jul. Förr önskade jag mig alltid att vi skulle ha ett hus fullt med gäster om julen. Så där som det alltid är i alla filmer. Fast det krävs att en har en stor släkt och att alla dessutom vill fira jul med varandra. Vi har inte särskilt många släktingar och med åren har jag insett att jag trivs som allra bäst med att fira jul hemma i Hult  med familjen.

Redan när jag var barn älskade jag julen och allt som hör julen till. En högtid med fokus på att fika, äta god mat, ge varandra presenter och lyssna på trallvänlig musik och dessutom sträcker ut sig över flera veckor är en högtid som bara måste älskas! Förutom att göra pepparkaksdeg skall den här dagen ägnas att gå igenom alla adventssaker.  Normalt sett brukar jag packa upp dem först på lördagen innan advent. Då visar det sig alltid att det saknas någon sladd och även någon lampa vilket innebär att pyntandet inte blir klart förrän i veckan efter första advent. Det har egentligen inte så stor betydelse men nog är det skönt att bli klar i tid.

Katten Saga håller med om att det är dags att börja julpynta!

Rom i Hult

Har de senaste dagarna sett vackra bilder från Rom och andra platser i Italien i min flöde på Facebook eftersom en bekant är ute och reser. Tänker på när Raimo och jag åkte till Rom förra året. Vi hann se otroligt mycket på några få dagar och det är nog först nu jag har hunnit bearbeta alla upplevelser.

Rom är en fantastisk stad på så många sätt. Det som gjorde störst intryck på mig var dock känslan av att resa i tiden och komma tillbaka till sommaren. I slutet av november är sommaren definitivt slut och Sverige består av grått dis och regn på dagarna och mörkret kommer allt tidigare. Att då få komma till en stad med solsken, inget regn och arton plusgrader var helt fantastiskt. Vi spenderade mycket tid i en park där rosorna fortfarande blommorna.

Tänk vilken skillnad lite sol kan göra för ett sinne som är trött på gråtunga skyar. Att få vistas lite i solen gjorde att det egentligen inte spelade så stor roll vart vi befann oss så länge som det var i solens sken. Fast det är klart att det skadade så klart inte att den soliga platsen var just Rom.

Tänk att i november känna att det är för varmt för jacka. Helt ljuvligt och fantastiskt härligt att få pausa höstrusket en liten stund. På senare år har jag blivit mer känslig för det här med mörker och kyla. Förr var jag inte så brydd om årstidernas växlingar men nu tycker jag att vintern faktiskt är ganska tung. Att komma iväg en stund och få pausa lite gör det dock lite lättare att invänta att ljuset och värmen skall komma åter.

Parken i Rom bjöd förutom på sol även på en stor mängd statyer. Raimo hittade en som han tyckte särskilt mycket om. Han hävdar dock bestämt att namnet slutar efter Raimo och att han inte håller för fler bokstäver!

Rom var förra året och i år befinner vi oss i Hult. Eller kanske är det så att Rom är i Hult eftersom det fortfarande blommar i vår rosenträdgård och dessutom blåser ljumma vindar. Förvisso blir det mörkt tidigare på eftermiddagen men det känns inte riktigt som november. Jag har kunnat njuta av min trädgård längre än vad jag trodde var möjligt och nu längtar jag till nästa säsong. Jag har förmånen att fortfarande har rosor som blommar i min trädgård och behövde inte åka till Rom i år för att pausa höstrusket.

Vintage och det moderna livet

Tjusiga vintagelockar är något som jag verkligen tycker om. Jag har blivit en hejare på att rulla håret och få till precis de rätta lockarna. Det tar dock tid och är således inte något som en gör varje morgon. Fördelen är att görs det rätt då håller lockarna i många dagar. Oftast räcker det med att rulla dem en gång i veckan. När lockarna väl är på plats är det både snabbt och enkelt gjort att få till en tjusig vintagefrisyr på morgonen. När en väl har lärt sig är det faktiskt inte särskilt svårt att få till även ganska avancerade frisyrer. Hemligheten ligger i lockarna. Med lockar blir det enkelt helt enkelt!

Jag tycker att det är fantastiskt roligt att lära mig nya frisyrer och känner mig nästan som en dåtida filmstjärna när vintagefrisyren kompletteras med skor och klänning som även de är vintage. Fast så som mitt liv ser ut uppstår en konflikt mellan mitt vintageliv och min moderna livsstil. Jag tränar ju flera gånger i veckan vilket gör att mina vintagelockar går om intet. Förvisso har jag en locktång som även den skapar vackra lockar men den sliter också på håret och allt för flitig användning är därför inte att rekommendera. Alltså får jag vara kreativ och skapa vintagefrisyrer utan lockar vilket onekligen är en utmaning. Jag har några säkra kort som fungerar bra till vardags och de som kräver lockar får jag spara till ibland. Har börjat fundera lite på om det kanske kan vara ett alternativ att permanenta håret. Fast när jag tittar på hur jag såg ut med permanentat hår i början av 90-talet så känns det inte riktigt som ett alternativ. Å andra sidan kan det ju ha hänt saker även på den fronten på tjugo år.

Det gamla och det nya krockar och då får en hitta nya vägar. Min avsikt har aldrig varit att leva ett autentiskt vintageliv och då blir det desto enklare att välja sina egna vägar. Jag har en förkärlek för kläder, skor, väskor och frisyrer från 40-60-talen. Helst skall det vara äkta gammalt eftersom föremålen då bär på en historia samt att det är ekologiskt klokt att tillvarata sådant som redan finns istället för att tillverka nytt. Finns inte äkta gammalt att tillgå går det dock lika bra med sådant som är nytt men som har den rätta stilen. Just den där känslan av att känna sig som en filmstjärna är inte dum. Vi borde ju alla vara filmstjärnor i våra egna liv!

Vet att jag har visat bilden på min farmor förut men den känns så rätt i sammanhanget. Hon är min förebild och inspiration på så många sätt. Det är ganska exakt tolv år sedan hon gick bort och hon är fortsatt lika saknad.

Snabbt och enkelt

Vissa saker är som helt omöjliga att få ur händerna trots att de inte är svåra att lösa. Ett sådant exempel finns på vår toalett på övervåningen hemma i Hult. För många år sedan gjorde vi i ordning toaletten. Tidigare stod det en dusch där handfatet nu står och handfatet var på väggen mitt emot. Resultatet var att en fick gå på snedden mellan dusch och handfat och helst dra in magen för att komma fram till själva toaletten. Den lilla ytan var inte anpassad till en dusch och dessutom var taket helt täckt av mögel. Alltså kastades duschkabinen ut och handfatet fick en ny placering. Själva handfatsmöbeln har Raimo tillverkat av ett bord vi hittade i källaren i huset. Då var bordet grönt och i bordsskivan fanns det olika gruppers namn inristade. Där stod namn som Tages och Hepstars. Alltså musikgrupper från min mammas ungdomstid. Istället för att kasta bordet målades det om och ett hål sågades i bordsskivan. När möbeln väl var på plats var tanken att det skulle sättas upp en gardinspiral på framsidan och ett litet skynke. Egentligen riktigt enkelt att göra men något som visade sig ta si så där åtta år! 

Genom åren har jag köpt flera gardinspiraler och således haft materialet hemma men ändå har det inte blivit av. Så för några dagar sedan såg jag till att köpa ännu dn gardinspiral samt två diskhanddukar och bestämde att detta skulle jag göra med en gång jag kom hem. Spiralen knipsades av till rätt storlek och sattes på plats med hjälp av krokar. Diskhandukarna sprättades lite i ena sömmen för att kunna utnyttja sömmen och slippa sy. När det sprättats öppningar på sömmarna var det nämligen bara att trä på handdukarna på spiralen. Det tog ungefär tio minuter att få allt på plats när jag kom hem. Då lan en verkligen undra varför det inte blivit av tidigare! Nu är det dock gjort och jag är otroligt nöjd.

Vår tanke när vi renoverade toaletten var att nästan plocka upp känslan av ett utedass eller ett gammalt tvättrum. Därför sattes träpalen på väggarna och golvet är täckt med ganska ruffig klinkers. Badrumsskåpet är ett loppisfynd, kanske ett av de bästa någonsin! 20 kronor kostade det söta lilla skåpet och när det kom på plats kändes det som om rummet var komplett. Det är de små detaljerna som gör helheten. Vårt badrum står på tur att renoveras och även där skulle vi vilja ha samma stil. I ett badrum ställs dock lite andra krav eftersom det på ett annat sätt är ett våtutrymme. Det kommer att bli en spännande utmaning att hitta lösningar för att skapa en liknande känsla där.

Chokladboll till mellanmål

På höstlovet uppfann barnen och jag världens godaste chokladbollar. Goda och så pass nyttiga att de var godkända som mellanmål. Barnens omdöme var att de var supergoda trots att de visste vad de innehöll. Det måste ses som riktigt bra betyg tänker jag.

Bra när fikat inte behöver vara så onyttigt med tanke på hur mysigt det är att fika!

Recept

8 dadlar

1 msk chiafrön

4 dl havregryn

3 msk kaffe

3 msk René Voltaire Risprotein Raw Kakao Chai

2 msk kokosolja

1 msk kakao

Kokosflingor (att rulla bollarna i)

Gör så här:

Blötlägg dadlarna en stund. Kärna sedan ur dem och mixa med stavmixer tillsammans med kaffe och kokosolja. Tillsätt sedan övriga ingredienser och blanda ordentligt. Forma bollar i önskad storlek och rulla dem i kokosflingor. Ställ i kylen en stund innan servering.

På återseende

Under två år bodde min syster i Dublin. Under den tiden besökte jag staden många gånger och kom att verkligen tycka om den. Sedan hon flyttade tillbaka hem till Sverige i augusti förra året har jag dock inte varit där. Efter en tid kom jag på mig själv med att sakna staden. Jag hade ju vant mig vid att åka dit flera gånger om året.

Oavsett årstid är Dublin en trevlig stad att besöka med mycket gatuliv och intressanta platser att se. Eftersom jag har varit där så många gånger har jag mina platser som jag absolut måste besöka när jag är där. Att promenera längs Grafton Street är ett sådant måste. Inte för gatan i sig men för den spännande musik som alltid finns att lyssna på. Där finns alltid gatumusikanter av de mest skilda slag. Under en promenad längs gatan kan en få höra en ensam tjej med en gitarr likväl som klassiskt utbildade violinister.

Sen syrran flyttade hem till Sverige har vi inte varit i Dublin. Istället har vi passat på att se andra ställen runt om i Europa. Att upptäcka nya platser är alltid spännande och Krakow som vi besökte senaste är en stad som jag tror kommer att bli en framtida favorit. Att komma tillbaka till en plats är nästan något som jag uppskattar än mer än att upptäcka nytt. Det finns något skönt i att veta hur det funkar med bussar och annat praktiskt. Det ger också möjligheten att upptäcka mer av en plats.

Min längtan efter att åka tillbaka till Dublin är något jag delar med dottern Anna. I december blir det därför ett kärt återseende när hon, jag och min syster skall åka dit. Då skall vi strosa längs Grafton Street och lyssna på musik och njuta av världens vackraste julbelysning. Vi skall ge oss ut utanför staden och upptäcka nya platser. Tanken är att besöka ett slott som av bilderna att döma påminner mycket om miljön i TV-serien Downton Abbey. Nästan så att jag räknar dagarna redan trots att det är en dryg månad kvar tills vi skall resa!

Halloween i stillhet

Vi har haft lite olika nivåer på halloweenfirandet här i Hult genom åren. Några gånger har det varit kalas med läskiga utklädnader vilket har varit riktigt roligt. I år valde vi ett mer stilla firande med god mat, trevligt sällskap och lugn och ro. Riktigt bra det också! Ibland är det alldeles nödvändigt att dra ner på tempot och bara vara en stund.

Fast lite pynt måste ju till även om en firar i stillhet. Vi har en mycket tjusig häxa som vi brukar ställa fram både till påsk och till halloween. Hon passar utmärkt till båda högtiderna vilket är bra då vi får se henne mer än en gång om året. Det andra pyntet som fick komma fram i år var en pumpalykta. Jag har i flera år tänkt att vi skulle pröva att göra en egen men det har som aldrig blivit av. Varför undrar jag nu eftersom det var både lätt och roligt. När pumpan gröptes ur såg vi dessutom till att noga ta hand om innehållet. Några pumpafrön lades undan för att pröva att så till våren. Kanske har vi nästa år flera egna halloweenpumpor att göra lyktor av. Övriga frön rostades och saltades och blev ett gott tilltugg till lördagsgodiset. 

Barnen hävdar att vår pumpa är den tjusigaste de någonsin har sett. Jag har sett några helt fantastiska runt om i bloggsfären i år och den tävlingen vinner vi inte. Däremot tycker jag att den är både söt och charmig. Det viktigaste dessutom är att barnen tycker att den är den finaste de sett!

Själva pumpans innehåll användes för att göra ostkaka. Har aldrig prövat att göra ostkaka förut men tycker om resultatet. Hela familjen påpekade att den påminner mycket om saffranspannkaka och så är det nog. Saffranspannkaka hör till mina favoriter och då är det inte så konstigt att ostkaka med pumpa också var något som jag tycker om.

Eftertanke och reflektion

 Allhelgonahelgen har inte varit någon helg jag reflekterat över något särskilt tidigare i livet. Ju fler år som läggs till ens levnad desto fler människor har en hunnit att både älska och mista. De flesta av de människor jag har mist i mitt liv har hört till min äldre generation. En del av dem har dock lämnat det här livet alldeles för tidigt. För flera år sedan dog en nära vän till mig vilket jag tror på många sätt har präglat mitt liv och mitt sätt att se på livet. Den förlusten fick mig att sluta drömma om framtiden och istället se till att genomföra mina drömmar här och nu. När någon som är jämnårig går bort väcker det många tankar. Det lyfter upp frågan om livets egentliga mening och vad som sker efteråt. Mest smärtsam är dock insikten om att vi inte är odödliga. Allas dagar är räknande även om ingen av oss vet när den sista dagen väl är inne. Förluster är en del av livet men likväl svåra att bära. Oavsett när de sker känns det som att en inte är redo. I år har jag förlorat en nära anhörig vilket kom helt utan förvarning. Trots att det har hunnit gå månader sedan dess känns förlusten fortfarande alldeles ny och märklig. Är inte van vid att personen fattas mig och jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid det. Livet är skört vilket är viktigt att komma ihåg. Just därför lever jag här och nu och väntar inte med mina drömmar. Ikväll har jag tänt ljust för dem jag saknar. Jag bär dem med mig nu och för alltid.