Virka med sytråd

När jag var nio eller kanske tio år när jag fick en virkad duk i födelsedagspresent av min farmor. Den var inte det enda jag fick av henne den gången men det är den jag minns och har kvar. Just precis på den där födelsedagen tyckte jag inte att det var en särskilt rolig present. Idag är jag däremot oerhört tacksam över duken eftersom jag nu förstår att uppskatta allt arbete och det hantverk som den representerar. Ibland tänker jag att jag skall lära mig virka ordentligt och sätter igång med ett projekt. Jag har dock inte tillräckligt tålamod för att lägga den tid det tar att virka något som en duk. Farmor hade däremot ett oändligt tålamod när det gällde virkning och såg det som avkoppling. Detta trots att hon virkade med ett garn tunt som sytråd!

Det krävs inte bara tålamod att virka en duk som denna. Att stryka den så kanterna blir jämna och fina är lite av en vetenskap. Har fått tipset att den bör strykas fuktig för bästa resultat. Får helt testa nästa gång och se om det är enklare. Nåväl må så vara att det är en duk som krävt tålamod på många sätt men så är den också den allra tjusigaste jag har.

Just nu ligger duken på mangeln i hallen i husets absoluta mittpunkt. Blir glad varje gång jag passerar min fina duk och även tacksam att genom minnessaker som den känna min farmors närvaro i vardagen. Hon är saknad men onekligen inte glömd.