Du borde skämmas!

Jag väljer att engagera mig politiskt för att jag tycker att det är så roligt. Det är spännande att vara med och påverka samhället och veta att jag gör en viktig insats med min tid. Allt i livet är politiskt vilket är en slående insikt. När det pratas om politik är det dock inte vardagen som nämns i första hand utan istället ofta sådant som utrikespolitik och andra stora nationella frågor. Den politik som påverkar som mest i vardagen är den som förs i kommunen där människor lever sina liv. Den politiken förs av alldeles vanliga människor som bara råkar vara ovanligt intresserade av politik.

I helgen befann jag mig i Stockholm helt privat för att umgås med vänner. Jag gjorde sådant som en normalt gör på en privat semester. Bodde på hotell, shoppade, umgicks med vänner och var på fest. Just det där att vara på fest resulterade i ett argt meddelande från en bekant. Hen undrade hur jag kunde med att festa på skattebetalarnas bekostnad och att jag borde skämmas! Blev först lite ställd över meddelandet, jag var ju på semester, på min egen lediga tid. Fast jag har insett att som politiker ses jag som politiker dygnet runt och oavsett vad jag gör. Att allt jag gör är politiskt eftersom kunskapen om vad en politiker egentligen är inte är så stor. En första tanke var att kanske är det så att en som politiker inte alls bör lägga upp något privat på sociala medier. Att tänka över vad en lägger upp är klokt oavsett vad en har för sysselsättning. Det är ju trots allt så att vad vi lägger upp påverkar bilden av oss som människor. Just det där att vara människor är en viktig grej. Att jag som politiker är en alldeles vanlig människa, som lever som de allra flesta fast mitt fritidsintresse är politik. För till skillnad mot vad många tror är de allra flesta politiker just fritidspolitiker. Det vill säga vi lägger vår fritid på att engagera oss politiskt på samma sätt som andra väljer att engagera sig i fotboll, i orientering eller kanske som frimärkssamlare. De uppdrag jag är vald till i kommunen får jag arvode för och även förlorad arbetsinkomst. Det handlar om några möten i månaden för min del och med uppehåll över sommaren. Det stora jobbet är däremot ideellt och omfattar möten innan möten där det skall fattas beslut, det är all den tid en lägger på att läsa in sig på handlingar, att organisera partiets verksamhet, möta väljare, åka på kurser för att vidareutbilda sig och att driva valrörelse.

Bilden av en politiker är ju annars att vi lever långt från verkligheten och på heltid ägnar oss åt politik och det dessutom med en tämligen hög lön och många förmåner. I själva verket är en politiker ofta som jag en trettiosexårig mamma till fyra som försöker pussla med livet och tiden för att allt ska hinnas med. Funderar precis som de flesta andra över hur andra lyckas ha det så där städat och fint hemma som jag aldrig tycks hinna med. Jag kör barn mellan aktiviteter, går på möten i skolan, när min pappa levde hade jag kontakten med hans hemtjänst och drabbades ofta av dåligt samvete av att inte hinna med att träffa honom oftare. Min verklighet är den som finns här i kommunen där jag också är politiker. Jag påverkas av besluten som fattas kring skola, taxor, skolskjutsar, resurser till kultur och bibliotek och allt annat som som ingår i kommunens verksamhet.

Fast ser övriga politiker ut som jag? Givetvis inte! Någon av mina kamrater i kommunpolitiken är en tjugofemårig undersköterska och mamma till ett barn, en annan han är nära pensionsåldern och med vuxna utflugna barn, en är året äldre än jag och ordförande på fackklubben på pappersbruket. Flera är undersköterskor, någon är socionom, några är bönder, bara jag är etnolog och bara en var under tjugo när hon valdes i senaste valet. Några av oss bor i hus på landet och andra i lägenhet eller kanske hus i tätorterna. Gemensamt för oss alla är att vi är som folk är mest!

Liza Kettil, en ovanligt vanlig politiker