Alltså bestämde jag mig för att ta ett samtal med min 85-åring och kom fram till att vi trivdes gott tillsammans och att hon besitter en trygghet i sina val som jag känner att jag många gånger saknar. Genom henne insåg jag också att jag under ganska lång tid har låtit ett annat jag välja väg. I höstas när jag var ute och reste hittade jag mitt 17-åriga jag längs vägen vilket var ett kärt återseende. Hon påminde mig om sådant som jag glömt bort. Att jag ville förändra världen, att jag ville se hela världen och att ingenting är omöjligt. Att går att genomföra om en bara bestämmer sig för det. Hon kände en del besvikelse över de val som mitt nutida jag har gjort och kunde inte alls förstå hur en stadstjej som hon kunde bo långt ut på landet. Det blev ett intressant möte mellan mina tre jag. Den unga, den äldre och klokare och den nutida förvirrade. Mitt äldre jag konstaterar att det förvisso var trevligt att resa iväg och träffa mitt 17-åriga jag men att hon kanske inte är den bästa av oss på att fatta kloka beslut. Hon har både mod och ambition men saknar en del erfarenhet och ansvarskänsla. Det kändes som lite fint att inse att en del av mina spretiga val och önskemål den sista tiden helt enkelt har styrts av mitt något yngre jag. Samtidigt har hon gett mig lite mer jävlar anamma som jag tappat bort längs vägen.
Det är en intressant tanke att föra ett samtal med sitt äldre jag men även med sitt yngre. Under en ganska lång tid har jag känt att jag har behövt hantera mitt unga jags besvikelse över mina val, har känt det som att jag har varit tvungen att försvara och förklara för henne varför jag valt annat än det hon drömde om. I ett samtal med mitt äldre jag vill jag höra att jag inte ångrar de val jag gjort i livet. Tror att en av mina största rädslor är att ångra mina val och att bli bitter över livet. Jag frågar henne om hon är nöjd med det liv hon levt och får svaret tillbaka att hon är inte bara nöjd hon är tillfreds. Hon säger att vi behövde lyssna till vårt 17-åriga jag för att ta ut en ny kompassriktning men att livsbesluten var något som överläts till den vuxna. Jag skulle önska att hon säger att jag aldrig gav upp tanken och viljan om att förändra världen. Att jag vågade vara modig och ta stora beslut även om de innebar en annan färdriktning i livet. Min 85-åring säger till mig att det var bra att hitta tillbaka till mitt 17-åriga jag och påminna mig om saker jag glömt att jag drömt om. Däremot är hon inte den som skall fatta besluten i vårt liv. Hon saknar den livserfarenheten som både jag och min 85-åring har fått. Saker kan te sig lite enklare att förändra när en är just 17 år och en ännu inte har valt väg i livet. Min 17-åring har fått mig att känna mig gammal och som om jag har missat många av mina chanser. Just därför känns det verkligen skönt att prata med min 85-åring som påpekar att jag inte är särskilt gammal och att jag inte alls har missat chanser, jag har valt annorlunda. Hon säger till mig att jag skall göra det jag tycker om och att jag skall följa mina drömmar. Att de där drömmarna varit helt avgörande för att jag som 85-åring skall leva ett gott liv. Just det där med att leva ett gott liv där en inte ångrar sina val menar hon är meningen med hela skiten!
Sånt där är så oerhört intressant!
SvaraRaderaAtt gå tillbaka till sig själv i en annan ålder men också att se sig som äldre.
Att titta på valen och se att det går att välja annat.
Eller bara komma till insikt att det faktiskt är okej,
att valen blev som dom blev. Fattade då i en tid där erfarenheten inte var stor men viljan fanns.
Du fick mig att börja tänka bra tankar en tidig morgon med din text!